Barnfattigdom är ett sånt där extremt känsligt ämne som det är svårt att yppa sig om utan att riskera att trampa fel.

Men när jag läser Rädda Barnens rapport, som visar att nästan vart 13:e barn i Jämtlands län lever i hem med försörjningsstöd eller låg inkomst, då kan jag ändå inte låta bli.

Jag är nämligen själv uppvuxen under mycket knappa ekonomiska förhållanden.

Under större delen av min uppväxt fanns det ingen säker inkomst till hushållskassan alls. Den ansträngda ekonomiska situationen var en ständig stress och jag minns tydligt hur jag vid fyra års ålder bar omkring på en rosa liten handväska i nylon där jag förvarade mina dyrbaraste ägodelar, en ballong och ett par örhängen. Tanken jag tänkte då var att jag alltid skulle bära dem med mig, så att jag kunde sälja dem om vi saknade mat.

Vi hade definitivt inte råd med några märkeskläder eller andra "lyxsaker" som mina kompisar hade och ett år var det så skralt i kassan att jag och min syster fick välja mellan julgran eller julklapp. Jag valde julklapp och fick en hårtork, då familjens hårtork gått sönder.

Min första märkeströja fick jag när jag var tolv. Det var en skrikorange tröja av märket Champion, på rea såklart. Att den inhandlades berodde på att vi fått ut försäkringspengar efter att jag brutit handleden och tvingats klippa upp min tröja på sjukhuset.

Och ja, jag missade också klassresor, fikor på stan med kompisar och andra aktiviteter när det skulle betalas ur egen ficka.

Jag kan berätta otaliga historier kring min uppväxt och hur det försatte mig i en annan situation än den mina kompisar hade. Men jag tror att poängen har gått fram.

Att inte ha de ekonomiska förutsättningarna att göra saker som andra gjorde eller att kunna få det där klädmärket som "alla andra" hade kunde visserligen vara nog så frustrerande. Men det var inte det som var det jobbigaste. Och här vill jag vara noga med att säga att det här är min upplevelse, andra kan naturligtvis uppleva det annorlunda.

Men det som påverkat mig mest var känslan av att det låg en skam i att inte ha råd. Att det var något man inte kunde prata om. Att stämplas som fattig var för mig förknippat med en större utanförkänsla än den av att inte ha samma kläder, resor eller prylar. Om ni förstår skillnaden?

Jag vill på inget sätt förminska fattigdom eller de tuffa utmaningar som människor i ekonomisk utsatthet lever med. Att bryta föräldrars långtidsarbetslöshet, skapa lika förutsättningar för barn när det gäller skola och vård eller erbjuda möjligheter till aktiviteter är viktigt. Men samtidigt, relativa skillnader kommer alltid att finnas och det måste även barn kunna leva med.

Utifrån min egen erfarenhet undrar jag ibland om vi inte har ett allt för stort fokus på de materiella skillnaderna och för lite fokus på att hitta sätt att bryta tabun på. För egen del hade jag varit mer hjälpt av att skammen över att inte ha råd försvann, än att få exakt samma prylar och möjligheter som mina kamrater fick.