”Hej Börje. I månader har vi förgäves sökt dig för en intervju om Ericssons kontakter med IS. Nu skriver vi till dig här istället. Du verkar ju läsa Dagens Industri.”

Så inleddes en ovanlig annons i affärstidningen Dagens Industri i tisdags. Annonsen publicerades samma dag som telecomjättens Ericssons aktieägare röstade för att inte ge styrelsen ansvarsfrihet eftersom den mörkat information om misstänkta mutor till terrorsekten IS.

Annonstexten var utformad som ett brev underskrivet av Axel Björklund, ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag Granskning. Den Börje han vände sig till är inte vem som helst utan Ericssons VD Börje Ekholm.

Att SVT:s grävande journalister har svårt att få personer de granskar framför kameran är inget nytt.

Annonsen skulle också kunna ses som ett sätt för Uppdrag Granskning att få uppmärksamhet för sitt eget avslöjande. Men framförallt synliggör den en snabbt växande trend där makthavare på olika sätt försöker sabotera journalistikens viktigaste arbetsmetod: Rätten att få ställa frågor.

Uppdrag Granskning har på sin sajt formulerat tolv frågor de vill ställa till Börje Ekholm. Den första lyder:

”Du har gjort dig onåbar i månader för våra frågor. Varför?”

På Östersunds-Posten ser vi många exempel på hur lokala makthavare säger nej till intervjuer eller inte ens svarar på raka mejlfrågor.

Det är Östersundspolitikern som efter många om och men tackat ja till en intervju om en granskning men när reportern ringer upp den bokade tiden är upptagen med att storhandla.

Det säger sig självt att förutsättningarna för att ställa rätt följdfrågor och få uttömmande svar då inte är de bästa.

När vi berättade den tragiska historien om Elin Wiklund från Hede som ensam tog sitt liv efter att hon skrivits ut från psykiatrivården mot sin vilja vägrade psykvårdens högsta ledning svara på frågor.

Ledningen gömde sig bakom patientsekretessen även när det kom till allmänna frågor om vilka rutiner som gäller.

Utskrivningen gjordes när Elins kontaktperson inom psykiatrin var på semester och hennes behandlingspedagog i kommunens stödorganisation fick aldrig veta att hon lämnat sjukhuset.

I två veckor sökte ÖP Maria Söderkvist efter att hon avgått som sjukhuschef. Ett avhopp som lämnade många frågor obesvarade, bland annat om allvarlig kritik som både facket och regionens politiker riktade mot sjukhusledningen.

Maria Söderkvist fick möjlighet att själv välja intervjutid men återkom aldrig.

Vilket förstås bara är att beklaga.

För våra läsare skull hade det varit bra om vi även kunnat ge sjukvårdens förklaring till vad som hände Elin.

Efter alla hårda ord om arbetsmiljön på sjukhuset hade det gett en mer heltäckande rapportering om Maria Söderkvist prioriterat att ge ordentliga svar på journalisternas frågor innan hon försvann.

Även om frågorna var svåra och krävde eftertanke.

Så varför gör de sig onåbara?

Ett svar är förstås att ansvarsutkrävande journalister kan vara ett jobbigt släkte att möta.

Ett annat mer anmärkningsvärt är att respekten för medias arbete urholkas och journalister ses som samhällets fiender. Det är legitimt att trycka bort samtalet när en reporter ringer.

– Man har rätt att säga nej till en intervju, både som politiker och framförallt för medarbetare i verksamhet, sade regionrådet Tom Silverklo (C) till ÖP:s Linda Hedenljung om psykvårdens uteblivna svar. Av intervjun framgick även att han själv väljer ut vilka journalister han pratar med.

Kan det verkligen upp till var och en att bestämma? För en börs VD, höga sjukvårdchefer eller politiker som ansvarar för hur skattepengar används.

Är det inte en del av jobbet som makthavare att svara? Som en löneförmån.

Läs mer

Hans Lindeberg: Janne gjorde helt rätt som tipsade ÖP om sitt avloppskaos

Hans Lindeberg: Ett fint år för ÖP ger trygghet i vår lokala journalistik

Hans Lindeberg: Ryska redaktören skrev tv-historia med dödligt allvar