Annons

Annons

Annons

Annons

Oviken

Noomi Carlsson, Namn, Myrviken

Kvällen den 5 juli dog vår snälla mamma, 89 år. Det var väntat efter en tids sjukdom. Ändå ger det omtumlande overklighetskänslor. Göran Tunström skriver om den vilsenheten. ”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.”

Annons

Jag funderar på vilket väderstreck man förlorar. Norr, dit nålen alltid pekar, den fasta punkten man alltid förhåller sig till oavsett var man går? Öster, soluppgångens väderstreck, som säger att det alltid kommer en ny dag, en ny möjlighet? Söder, det varma och gynnsamma väderstrecket? Riktningen dit träden låta grenarna växa, myrorna bygger sin stack och människorna lägger sin odling. Väster, väderstrecket som kan färga hela himlen så vacker oavsett hur dagen varit när den når sitt slut?

Annons

Så har hela hennes liv passerat. Noomi föddes den 28 januari 1933 som dotter till Ella och Nils Pålsson på gården i Namn, Myrviken. Där växte hon upp med sina båda bröder, Levi och Paul och där bodde hon under hela livet. Skolåren i Häggen och Hällne sammanföll med världskrig och beredskapstid. Det första jobbet utanför gården var på mejerihandeln i Myrviken där hon klistrade ransoneringskuponger. Senare skulle mamma arbeta på Frösö flygflottilj, som hembiträde och på ålderdomshemmet i Mårdsund innan hon gifte sig med vår pappa Lars Carlsson och de tog över gården och började bygga upp ett eget jordbruk tillsammans.

Annons

Det blev ett strävsamt och arbetsamt liv. Men det fanns också glädje i jordbrukets puls, omsorgen om gård och djur. Mamma var mästerlig på att skapa mycket ur litet och att bjuda till bords. Hon kunde baka och göra god mat från grunden. Personer som åt hennes mat utbrast: ”Du få’tene sa gott!” Den genuina omsorgen satte sig i den goda smaken.

Det märktes tidigt att hon hade fallenhet att få verser att fästa i minnet. Det fanns språkförmåga och musikalitet. Hon sjöng och spelade ofta och gav barndomen små stunder av guldkant. Jag minns henne när hon satt vid orgeln i kapellet och spelade till de unisona sångerna. Det var nog bara ett av flera områden där hon egentligen hade större förmågor än hon trodde sig ha. Kanske var tilltron till det egna lite för låg och oron ibland lite för hög.

Mamma växte upp i Filadelfiaförsamlingen Hallen Oviken och var själv medlem sedan tonåren. Hennes tro var personlig, varm och självklar. Hon hade nog inte mycket över för det ytliga och påklistrade men uppskattade desto mer det djupa och äkta i tron. Mot slutet av livet när sjukdom trängde sig på blev längtan till himlen allt starkare. Och nu har hon nått det målet.

Annons

Vet inte vilket väderstreck man förlorar när ens mamma dör. Är det lite från alla väderstreck? Framförallt bär man med sig något från alla fyra väderstrecken. Något ovärderligt och omistligt. Tacksamheten för allt en så snäll mamma gett.

Rolf Urby

Annons

Annons

Till toppen av sidan