Annons

Annons

Annons

Annons

Jämtlands län

Insändare
Varför jag slog mig ner i Jämtland trots fina jobberbjudanden som bemanningssköterska i Stockholm

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Östersund eller Stockholm? Insändarskribenten jämför livsvillkoren i städerna. På bildkollaget ses ångaren Östersund och Stadshuset i Stockholm.

Bild: Ingmar Reslegård

Annons

Lön 36 000 kronor i månaden. En tvåa centralt på Sankt Eriksplan, 900 000 kronor. Varför slog jag inte till? Året var 2001. Som bemanningssjuksköterska inom psykiatrin hade troligen både karriär och utvecklingsmöjligheter varit goda, mycket goda.

Jag är en Jämtlandstös, fast förankrad i ett landskap som jag älskar och njuter i fulla drag av. Med människor som är långt ifrån de ”surjämtar” som det ibland påstås. Mina vänner och min känsla av trygghet och närhet i Östersund är viktigt för mig, inte minst min familj, som jag sätter allra främst. En son som då var i tonåren, som haft förmånen att växa upp och som senare fått både boende och jobb här. Jag känner mig privilegierad. Utom i ett avseende: haveriet inom sjukvården.

Annons

Annons

Naiv ska erkännas att jag varit, i viss mån kanske ännu är. Tron på en region som tar tillvara på kompetens och kunskap, som finns eller fanns i överflöd för inte så länge sedan. Vi måste våga ställa oss frågan: vart tog den vägen? Var fanns eller finns politiker och tjänstemannaansvaret? Frågorna kräver mod, samt viljan att besvaras.

Jag har alltid trott på möjligheten att påverka och att en god attityd kan försätta berg. Förgäves har säkert många med mig både sett och upplevt hur våra skattemedel som borde gått direkt ut i den omhändertagande vården, istället har lottats ut, likt en bingokväll, där vinstchansen är tämligen liten, för att inte säga låg.

Det är inte bara ett svek mot alla de patienter och personal, som förtjänar den bästa sjukvården samt en skälig lön inom regionen. Sveket blir så mycket större, när alla dessa ”onödiga” mellanchefer och konsulter etc, tillåtits skamligt höga löner genom årtionden.

I dag är jag en ”fattigpensionär”, på papperet. Jag är dock ännu en mycket mer lycklig Jämtlandstös som njuter av mitt vackra landskap.

Året var 2001, när jag sist arbetade som bemanningssjuksköterska i Stockholm. En mycket vacker huvudstad, men inget som slår mitt vackra Östersund.

AK

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

Annons

Annons

Till toppen av sidan