Annie Lööf meddelade igår att hon föredrar Magdalena Andersson (S) som statsministerkandidat framför Ulf Kristersson (M) och att hon kan tänka sig sitta i en S-ledd regering. Det är ett välkommet, om än inte särskilt överraskande, besked.

Valet mellan att stödja Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson som statsministerkandidat handlar i praktiken mycket om att välja mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Man kan hoppas hur mycket som helst på den breda mitten (jag gör det), men i verkligheten så finns den inte. Därför talar det mesta för att nästa regering kommer att behöva ha stöd av antingen Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna är Sveriges värsta riksdagsparti. Det är ett parti som skiter i klimatförändringarna och saknar respekt för individens rättigheter och asylrätten, partiet skriver exempelvis på sin hemsida att de vill kunna utvisa “asociala” invandrare. Det sistnämnda skulle innebära att staten skulle få en enorm makt som kan användas mot enskilda individer på helt godtyckliga grunder. Det är inget som ett liberalt parti som utgår ifrån individens rättigheter kan acceptera.

Men det handlar inte bara om sakpolitik utan faktiskt även om personfrågor – det har varit för många skandaler med rasister och skumma Rysslandsvänner för att SD ska ses som pålitligt.

Men för den sakens skull ska det sägas att det inte är helt enkelt att säga ja till ett alternativ som lär innebära förhandlingar med Vänsterpartiet. De är liksom Sverigedemokraterna ett parti som har sina historiska rötter på en fruktansvärd plats (i Sverigedemokraternas fall handlar det om nazism och i Vänsterpartiets fall om Sovjetkommunism).

Men vänsterpartister uttrycker sig inte regelbundet rasistiskt och har en större respekt för grundläggande mänskliga rättigheter som asylrätten samt tar klimatfrågan på allvar. Därför är Vänsterpartiet ett mindre dåligt alternativ än Sverigedemokraterna.

En del inom Centerpartiet, framförallt ungdomsförbundet, är besvikna på beskedet och menar att C kunde väntat till efter valet med att ge besked. Men många väljare vill veta vilken statsministerkandidat man röstar på när man röstar på ett visst parti. Det är mer öppet av Centern att berätta innan valet vilken statsministerkandidat man vill stödja.

Beskedet har vidare väckt en del bittra reaktioner från inte minst moderater och kristdemokrater. Men det är viktigt att komma ihåg att det var Ulf Kristersson som den 12 oktober 2018 spräckte Alliansen genom att öppna upp för en regering utan alla allianspartier men med stöd av Sverigedemokraterna. Detta trotts att han tidigare lovat han inte skulle bilda en regering utan samtliga allianspartier om inte ”himlen faller ner”.

Detta gjorde att Ulf Kristersson tappade många centerpartisters förtroende och den skadan har aldrig gått att reparera. Det hela blev inte direkt bättre när Kristersson svek ytterligare ett löfte genom att börja samarbeta organiserat med Sverigedemokraterna. Magdalena Andersson har hittills i alla fall stått för sina ord.

Man kan diskutera om det är bättre att samarbeta med Socialdemokraterna från en position utanför regeringen, som Centerpartiet gjort denna mandatperiod i och med Januariavtalet, eller om det är bättre att samarbeta genom att sitta i en regering. Det är en inte helt enkel fråga, men att sitta i en regering borde göra det enklare för C att verkligen driva igenom sin politik. Gårdagens besked var därför välkommet.