Vi älskar de oväntade framgångarna. När en sådan snöboll börjar rulla, växer den av bara farten. Alla blir nyfikna på vad som ligger bakom denna framgång. Som, exempelvis, när en bok om ålar, skriven av en okänd svensk journalist, blir en succé över hela världen och nämns när New York Times rankar årets bästa böcker.

”Ålevangeliet” gjorde Patrik Svensson till en sensation. Han skulle kunna skriva en uppföljande bok om sitt navelludd och det skulle finnas förläggare som slogs om den boken.

Det finns en frihet i att kunna skriva vad som helst och veta att det finns ett intresse för det skrivna. Men också en press. ”Ålevangeliet” var en bok som lyckades förena författarens eget intresse och personliga historia med ett smalt ämne som blev så mycket större när det tecknades med hans penna.

Har han lyckats med ”Den lodande människan”? Jag tror att alla som uppskattade ”Ålevangeliet” kommer att kunna läsa ”Den lodande människan” utan allt för stor besvikelse, men om Patrik Svensson hade skrivit denna bok först tror jag inte hade han hade blivit översatt till alla tänkbara språk.

Idén till ”Den lodande människan” ter sig mer diffus än den berättelse som han skrev i ”Ålevangeliet”. En samling essäer förenas i ett tema om havet och människans nyfikenhet. De som hörde författarens sommarprat kommer att känna igen sig.

Han skriver om havets rytm, ebben och floden som styr hela livets rytm, även för oss landkrabbor. Han skriver om världsomseglaren Ferdinand Magellan och marinbiologen Thor Heyerdahl. Om människorna i ett okänt förflutet som gav sig ut i det främmande och fann nya hem på andra sidan havet. Upptäckarna som lät sig sänkas ner till havets djupaste punkt. Om kvinnan som blev en havets levnadstecknare: författaren och marinbiologen Rachel Carson.

Havet med sina enorma djup är en värld som vi känner till mindre om än rymden. Patrik Svensson skriver poetiskt och tänkvärt om havet, men det finns åtminstone initialt något krampaktigt över texten, som om författaren är osäker på om läsaren verkligen ska tycka att ämnet är så fascinerande som han själv tycker att det är. I denna lite tveksamma inledning finns det ändå guldkorn, som i funderingarna kring havet på ett mer existentiellt plan:

”Ibland har jag tänkt att det som egentligen är så lockande med havet är att det tycks vara just en plats där inget händer. Inte på den speglande ytan en vindstilla dag då vattnet sträcker sig bortom horisonten i alla riktningar. Ännu mindre nere i de stora djupen där allt bara är stilla, kallt och mörkt. Dit kan man önska sig när åldrandet och döden griper omkring sig. En plats där tiden tycks stå stilla, ett evigt ingenting.”

Dessa tankar, anar man, kommer från att hans mor ligger för döden medan Patrik Svensson skriver denna bok. Hon som väckte hans läslust och nyfikenhet. Det är en sorg som sipprar in på sidorna och ger en personlig touch som ”Den lodande människan” hade behövt mer av.

Sorgen finns också i skildringarna av hur människan har misshandlat haven. Det finns en ilska som riktas mot att vi tycks oförmögna att upptäcka utan att exploatera. När människan lyser ut i mörkret i Challenger-djupet kan vi se en plastpåse i denna grav.

Till slut faller jag ändå för "Den lodande människan", men det är människorna som jag berörs av, inte de väldiga vattenmassorna. När han skriver om den naturvetenskapligt intresserade bagaren Robert Dick vars nyfikenhet var kanske det enda ljuset i ett strävsamt liv. Och om Rachel Carson, som skrev böcker om havet – och som inspirerat till denna boks ton.

Jag tänker på Rachel Carson denna sommar när det rapporteras i nyhetsflödet om att antalet stora valar i haven har ökat igen på ett överraskande sätt. En nyhet som får förhållandevis stort utrymme, vilket kanske beror på sommartorkan – eller på att vi, i detta ögonblick av planetens historia, är i förtvivlat behov av goda nyheter.