Sommaren 1958 kom två grabbar på cykel från färjan upp mot huset på Isön där vi bodde. Det var Hemming och brodern Kjell som på bred jamska talade om att de skulle till fotbollsplanen i Orrviken och undrade om jag ville följa med. Efter den dagen blev det tätt mellan kontakterna och cykelturerna till fotbollsplanen blev många.

Vi fann varandra direkt. Han var glad och snäll som ingen annan. Den absolut bästa kamrat någon kunde få. Var än han kom blev han omtyckt, så också hemma hos mig.

Hemming gick i skola först på Norderön och sedan i Hallen innan han började på ÖPR, Östersunds Praktiska Realskola. Då bodde han i ”stan” på veckorna och kom hem med Norderöbilen på lördagarna och någon gång med bussen. Då cyklade jag ofta emot honom eftersom det var ett par kilometer till färjan.

Han berättade vad de gjorde på skolan och vi bestämde vad vi skulle göra på helgen.

Jag minns särskilt en gång när vi satt på broräcket på en av broarna ut till Isön. Hemming hade fått något nytt på skolan, en räknesticka. Efter bästa förmåga försökte han lära mig lösa enklare uppgifter med den. Trots att hans tålamod var näst intill oändligt fick vi till sist ge upp.

Hemming hade lätt för att lära och jag tror han kunde ha blivit vad som helst, men intresset var väl inte så stort. Jag tror att han redan då hade bestämt sig för att satsa på snickaryrket. Pappa Hilding var en duktig snickare och Hemming jobbade ibland med honom och byggde fodersilos.

Åren går och de bekymmerslösa ungdomsåren försvinner. Hemming blev sedan min svåger då han 1973 gifte sig med min syster Sylvia. Min dotter Margita var brudnäbb.

Han var en duktig yrkesman och ”min byggmästare” vad än som skulle byggas i Hannåsen och i Ammer, där jag bodde. Otaliga är dagarna, veckorna han lade på mina projekt och jag är honom evigt tacksam.

Familjen utökades med tre pojkar och tillsammans med Sylvia fokuserade han på pojkarnas bästa. Otaliga är timmarna i Mickelbacken och på turskidor. Oräkneliga är timmarna för fotbollslaget Sundsjö Rockets som han tränade tillsammans med Lars Nordström. Till träningar och matcher var uppställningen total liksom tålamodet och glädjen.

Efter många år i snickaryrket, som erkänt skicklig yrkesman, började hälsan vackla. Minnet sviktade och allt verkade gå utför tills sjukdomen Alzheimers konstaterades.

Det vi planerat som pensionärer gick om intet. Jag önskar så att vi fått våra kvällar i båten, med kaffeflaskan, med skämten och skratten. Det hade han varit väl värd.

Nu finns han inte mer och det känns obarmhärtigt tungt, men jag får leva vidare med vetskapen om att jag haft den bästa kamrat någon kan få.

Mats Eriksson