Att partier omprövar sin politik, intar nya ståndpunkter, är inget konstigt, tvärtom; när förutsättningarna förändras måste man kunna dra nya slutsatser och anpassa sin politik. I exempelvis vårt eget parti har vi efter Rysslands brutala invasion av Ukraina ändrat vår syn på Nato.

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

Samtidigt finns det värden som gäller alltid och hela tiden. Alla människors lika värde, rättsstatens principer, vikten av fria och oberoende medier, är tre exempel.

För oss socialdemokrater är det därför otänkbart att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det beror inte bara på att det är ett parti med rötter i nynazism och att flera av dagens ledande företrädare gick med i partiet när man fortfarande marscherade i kängor och bomberjackor. Nej, det beror lika mycket på hur de agerar i dag.

Tidningen ETC har den senaste tiden avslöjat hur SD avlönar trollfabriker för att sprida hat och hot på nätet. Det rasistiska grundackordet dunkar hela tiden i bakgrunden. SD är dessutom ett säkerhetspolitiskt opålitligt parti. Jimmie Åkesson kan inte ens välja mellan den demokratiskt valda presidenten Biden och Rysslands diktator Putin.

Länge stod vi på samma sida som Liberalerna och Pär Löfstrand i synen på SD. Det liberala motståndet mot högernationalism var engagerat, närmast passionerat, och kändes väldigt äkta. ”Sverige klär inte brunt”, deklarerade dåvarande L-ledaren Jan Björklund, ivrigt påhejad av Pär Löfstrand.

Själv kritiserade Löfstrand 2018 i ett Facebookinlägg Moderaternas och Kristdemokraternas närmande till SD: ”Noterar att företrädare för M och KD är djupt kritiska till att Liberalerna vill förhindra SD från att få inflytande över Sveriges utveckling. Det säger lite om hur man ser på löften och ideologisk värdegrund”. Året efter varnar Löfstrand för att ett scenario med Ebba Busch som jämställdhetsminister och Jimmie Åkesson som justitieminister ”kanske inte är så avlägset som man kan tro”.

Nej, det är inte så avlägset – inte efter Liberalernas 180-graderssväng.

Att M och KD har ryggrader som en lakritspipa förvånar inte, men att Liberalerna, partiet som var drivande i den svenska demokratins framväxt, tar in SD i värmen, är djupt sorgligt. Vår fråga till Pär Löfstrand är: Hur går det till när man svänger? Vad hände med det liberala löftet?

Kalle Olsson (S) riksdagsledamot

Niklas Daoson (S) oppositionsråd

Här svarar Pär Löfstrand: Sverige behöver en liberal och borgerlig regering!