Jämtlänningen Håkan Larsson har tillsammans med Yngve Sunesson varit redaktörer för skriften ”Gustaf Jonnergård – Sveriges ”längste” partisekreterare”. En antologi kan till sin natur vara spretig och varierad i kvalitet, men det är inte denna. Den är koncentrerad, vital och borde väcka tankar långt bortom Centerpartiets nuvarande, något tunna, medlemsmatrikel.

”Ska vi ha ett centraliserat samhälle eller ett decentraliserat? Detta är den viktigaste politiska frågeställningen i dessa årtionden, tillsammans med miljö- och naturresursfrågorna.”

Frågeställningens avsändare var Gustaf Jonnergård, en legendarisk partisekreterare i Centerpartiet och en av dem som betytt mest för partiet sedan dess bildande. Om man kunde ropa ett facit till honom genom decennierna skulle det vara att miljö- och naturresursfrågorna visserligen är vår viktigaste politiska fråga, men det dröjde länge innan den kom upp på agendan. Och att centraliseringen vann i samhällsbygget. I alla fall den första ronden.

Kanske är antologin bra för att ämnesvalet är så tacksamt. Både sakpolitiskt och strategiskt drar läsaren paralleller till nutiden. Lokalt i Jämtland, liksom i många andra starka centerfästen runt om i landet, sörjs tappade riksdagsmandat. Kontrasten till folkrörelsernas blomstring på Jonnergårds tid kunde inte vara tydligare. Skrevs en studiebok innanför partikansliets väggar kunde människor motsvarande en mellanstor svensk stad sätta sig i en studiecirkel för att studera och diskutera boken. Kraften i detta kan knappast underskattas. Men tiderna förändras och lokala företrädare bör återgå till frågan: hur får vi människor vid köksbord längs Storsjön att tala politik? Går det till och med att få dem att lämna sitt köksbord (och sin smarta telefon) och engagera sig politiskt i sitt närområde?

För att det ska hända krävs en ny entusiasm i partiet. B Ingemar Nilsson beskriver i sitt bidrag i antologin hur rörelsen rycktes med i dåtidens tal om genuin mittenpolitik, vilket på intet sätt innebar en enkel avvägning mellan vänsterns och högerns åsikter. ”(…) som någon sorts variant av lagom inställning: mellanmjölk eller i värsta fall lättmjölksliknande politisk inställning. Nej, för oss innebar namnet Centerpartiet, att befinna sig i centrum och i framkant för en hållbar politik för människa och planet.”

Trots allt tjat om den breda mitten i svensk politik har attraktionskraften kring att som parti stå för något annat – något nytt – helt klart försvunnit. Via något decennium hos Miljöpartiet har den känslan hoppat över till Sverigedemokraternas väljare.

När Centerpartiet just baxat igenom ett partiledarbyte blir det extra tydligt att personkulten kring Annie Lööf under lång tid har trumfat partipolitik i medieutrymme och fokus. Partiet står inför en rannsakan som både kan bli smärtsam och möjliggöra ny politik. Eller ny-gammal. Gustaf Jonnergårds patenterade begrepp som ”decentralism” och ”ekohumanism” tjatas knappast sönder i dessa dagar. Men innebörderna har större betydelse än någonsin, eftersom de strömningar i samhället som Jonnergård såg och varnade för blivit mer cementerade sedan dess.