Jämtländsk vinterdag. Solen lyser upp landskapet, de gnistrande drivorna längs landsvägen och spänningen i att kliva ur sin bil och knacka på hos gamle skidkungen Ragnar Persson.

– Jaså, är det du, säger en ostressad röst i dörröppningen och snart lyser också ett par ljusblå ögon i dunklet.

De tillhör Ragnar Persson. Föllinge-Persson.

Han och hustrun Rosita bor i backen ovanför byn efter vägen mot Mörtsjön. Där har de bott sedan 1960-talet.

Ett tunt lager nysnö har kommit och på gården syns fotspåren, raka som ett nydraget skidspår.

– Det är väl så mycket som jag rör mig nuförtiden, jag brukar skotta lite runt bilen, säger Ragnar.

Han ser pigg och vital ut.

– Men jag är lite svag i benen, säger Ragnar.

Klockan är elva och det är dagen för premiären av skid-VM i Planica och både Ragnar och Rosita är laddade.

– Du vill väl ha kaffe, ropar Rosita inifrån köket.

Det är spänd förväntan och kaffedoft i huset. Om en timme börjar tävlingarna. Ska de svenska damerna slå till?

– Det kan nog bli några medaljer i sprinten, säger Rosita.

– Vi följer med allt när det gäller skidåkningen, ”käringa” kanske mer än jag, säger Ragnar.

– Jag missar ingenting och jag tycker det är så roligt nu med de svenska damerna, säger Rosita.

– Det har varit lite sämre på herrsidan ett tag, men den där Anger från Åsarna tror jag jäkligt mycket på, säger Ragnar.

För den som inte vet: Ragnar Persson, född och uppväxt i fjällbyn Gunnarvattnet i de norra delarna av Krokoms kommun, var under en period på 1960-talet en av världens främsta skidåkare. På grund av skador och ryggproblem fick han inte möjlighet att delta i något större mästerskap, men 1963 vann han den prestigefyllda femmilen i Holmenkollen. Det var få svenskar som vunnit där innan Ragnar.

Han har också vunnit i svenska skidspelen, Falun, och i Kirunaspelen. Han har även sex individuella SM-tecken, och ett stort antal segrar både i nationella och internationella lopp.

Till SM i Östersund 1969 anmälde sig Ragnar för comeback efter en lång skadeperiod, men det var en chansning.

– Jag hade haft problem med ryggen och det gick inte alls, jag bröt loppet.

Därmed var karriären över.

Men bortglömd har han aldrig blivit.

Ragnar Persson är känd för sin eleganta åkstil och skidälskare lyfter än i dag ”Föllinge” som en av de främsta stilåkarna.

– Det var en teknik jag lärde mig av Gunnar Larsson, som kom hit från Dalarna och blev ledare i klubben, säger Ragnar.

Det var även denne Larsson som lade upp träningen när Ragnar var som bäst och vann i Kollen. Han tog med sig Ragnar till en gammal fäbodvall.

– Han sa att vi skulle göra ett tränings-spår. Vi hittade ett långt motlut där på några kilometer och jag körde tio varv åt gången. På hemvägen åkte jag i djupsnön som återhämtning. Jag blev ju ”huskut” bra tränad av det där. Ingen slog mig uppför.

Det var i den formen han i svensk landslagsdräkt gav sig på femmilen i Kollen i början på mars 1963. Inne i stadion var det en längre uppförskörning där Ragnar hade tänkt sätta in stöten.

– Vi startade parvis och jag fick starta med ryssen Pavel Koltjin. Jag märkte att så fort det gick lite uppför så åkte jag ifrån honom, så jag tänkte att på nästa varv när vi kommer till den långa uppförsbacken i stadion så skulle jag göra ett försök.

Det var precis vad som hände. Koltjin var chanslös.

Så långt hade dock hemmafavoriten Reidar Hjermstad varit tydlig ledare av loppet, men publiken kunde nu med häpnad se hur denne totalt kroknade samtidigt som Ragnar med lätta skidor sprang uppför backen.

Ragnar vann till slut med över två och en halv minut före Einar Östbye.

Efter det fick backen namnet ”Hjermstadbacken”. Kanske borde den i stället heta ”Ragnar-backen”.

Det är nu 60 år sedan.

– Jag tror det skulle bli något jubileum, säger hustrun Rosita som följt sin man genom livet och skidåkningen.

Som ett minne från tävlingen hänger ett fotografi och nummerlappen från tävlingen på vardagsrums-väggen. Där hänger också två järvskinn från Jörn i Västerbotten.

– De fick jag i pris när jag vann Järvenloppet två år i rad, säger Ragnar.

Rosita var med på många av resorna runt om i landet och kan berätta minnen från många olika ställen.

– Det var en rolig tid när man lärde känna så många människor genom skidåkningen, säger hon.

Även om Ragnar gärna pratar idrottsminnen lever han mest i stunden.

– Efter åldern så är jag ganska pigg, jag är ju 84 år, och lite dålig i benen. Men jag behöver inte göra så mycket, inte mer än skotta lite snö och hämta posten.

– Och så är det Ragnar som gör ärenden på byn, han behöver ju inte åka så långt, säger Rosita.

– Nej, nu måste jag svika er, det är dags att sätta på teven, säger Rosita som ser fram emot prologen i sprinttävlingarna.

Då går Ragnar och hämtar durspelet. Det fick han av Rosita i födelsedagspresent för många herrans år sedan. Efter träget tränande, som inom skidåkningen, har det gett resultat. I dag är Ragnar en duktig musikant.

– Det är väl det jag håller på med mest om dagarna nu, jag tränar på låtar en stund varje dag.

Med taktkänsla och fingerfärdighet spelar han sedan ett par Häggsjölåtar och avslutar med Trönderbrura efter Olav Indal.

Ragnar är inte den som klagar på utvecklingen inom skidsporten.

– Det har gått framåt, speciellt på kvinnliga sidan. Frida Karlsson och Ebba Andersson är ju för jäkligt bra, på den tiden jag höll på var det ganska tunt. Det var väl Toini Gustafsson och Barbro Martinsson som var bäst på den tiden.

En del kritik kommer ändå fram.

– Jag tycker kanske det har förstörts lite med att det är så många sprintlopp, att allt ska avgöras i en spurt. Det var mycket mer distanslopp på min tid.

– Är det fortfarande folk som hör av sig till dig?

– Nej, nu händer det nästan aldrig. Men det beror väl på att de flesta som var med och tävlade och var intresserade då har börjat gå bort. Både Sixten (Jernberg) och Assar (Rönnlund) är ju borta till exempel.

– Om du går på byn, är det folk som vill prata skidåkning då?

– Nej, det händer väldigt sällan. Någon enstaka gång.

Så går även den gamle skidkungen iväg och sätter sig framför teven.

– Några medaljer kommer det nog att bli, säger han.