Grattis på internationella kvinnodagen, kommer många få höra idag. I mina öron låter det bara som grattis till att du föddes in ett förtryck, in i ett samhälle där du alltid behöver anpassa dig efter strukturer som missgynnar dig.

Ett samhälle som på så många sätt är otryggt och där drömmen om jämställdhet ofta känns som en naiv utopi. Ett samhälle gjort av män, för män. Grattis till förtrycket!

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

När jag var 10 år blev tjejerna tafsade på av killarna i skolan. När det togs upp med lärarna fick vi höra att vi skulle ta det som en komplimang eller att det inte finns så mycket att göra eftersom ”boys will be boys”.

När jag blev tonåring och började gå på fester började sexuella trakasserier och våldtäkter avlösa varandra. Allt ursäktades med att personerna som utsattes var för fulla, kommunikationen för dålig eller motståndet för litet.

För ett år sedan, på förra internationella kvinnodagen blev jag förföljd av tio grabbar när jag gick en promenad på natten. De ropade att de skulle slänga in mig i deras baklucka. Det gjorde de inte, men det jag fick höra efteråt var att jag skulle sluta gå promenader på natten.

Oavsett vad som hänt har männens beteende ursäktats med att vi tjejer ska anpassa oss. Vi tystas ner, skuldbeläggs och möts med oförståelse. Allt detta är normaliserat till den grad att det är få kvinnor som anmäler eller säger ifrån. Jag ringde inte polisen den natten, för jag kände likt många andra kvinnor att det var lönlöst. Trots att alla känner ett offer så är det få som känner en förövare. Det här är en vardag som många kvinnor måste förhålla sig till, som vi alltid har gjort.

Det här är bara mina upplevelser men om vi ser till statistiken blir inte bilden så mycket ljusare. Kvinnor vidareutbildar sig i högre grad, just nu är 61 procent av alla som är registrerade på Universitet är kvinnor, men det här syns inte på arbetsmarknaden. Kvinnodominerande yrken har 19 procent lägre genomsnittslön än jämförbara yrken som är mansdominerade eller som har jämn könsfördelning.

Mindre än en femtedel av alla vd:ar i Sverige är kvinnor, vilket leder till att de mesta av kapitalvinsterna går till männen. Vi har alltså så många glastak kvar att krossa. Utöver det förväntas vi i stor uträckning utföra ett tredje arbete helt oavlönat, hemmaarbetet.

Många fattigpensionärer är kvinnor bland annat till följd av en ojämn föräldraledighet, som bara blir mer ojämnt fördelat med åren då papporna inte tar sitt ansvar.

Förra året mördades 24 kvinnor i en nära relation. Trots det blev mäns våld mot kvinnor ingen valfråga. För det är inget nytt. Kvinnor har mördats och förtryckts genom alla tider. Året är 2023 och vi har inte kommit längre än att bland det farligaste en kvinna kan göra är att inleda en nära relation med en man.

Sverige är inte jämställt. Jag vill ha hela lönen och halva makten.

Nu är det säkert massor av förargade män som sitter med pennan i högsta hugg för att skriva om allt hemskt män upplever, spara det till imorgon, för som tur är för er så är alla andra dagar på året tillägnade er.

Jag vill avsluta med några citat från Stefan Löfvens tal i Almendalen 2018:

”Vi riktar samhällets samlade styrka, mot hedersförtrycket, sexismen och diskrimineringen, så att unga kvinnor och män kan leva som de vill, älska vem de vill, klä sig som de vill, röra sig där de vill – rakryggade, självklara, stolta!”

Till dess, grattis tjejer!

Sara Ingard, SSU Jämtland