Annons

Annons

Annons

Nolerviks inland och fjälltrakter

När Ocke var helvetet på jorden

Ocke, vårvintern 2023. Fabriksskorstenen nere vid sjön reser sig mot den blå marshimlen. Det har den gjort i 135 år nu. Den är det enda i dag som skvallrar om den stora sågverksepoken.

Det här ska handla om när Ocke var helvetet på jorden.

Text

Annons

Det känns som att vi varit bra på att lyfta gammal bondehistoria i Jämtland, och sämre på det som hände under industrialiseringen. Timmerlador restaureras, industrihus förfaller framför våra ögon.

Det var skotten Lewis Miller som startade sågverket i Ocke 1888. Det låg på en plats mellan Mattmar och Mörsil där älven bildar Ockesjön. Den gick i stordrift och på sommaren sysselsatte den över 300 arbetare i tvåskiftsgång.

Under storhetstiden bodde 500-600 människor i en trång kåkstad på sluttningarna från byn mot sågverket.

Gamla industriminnen. Jag letar efter dem i mitt inre, mejslar fram historia och bilder. Ser de fattiga familjerna som kom gående, som kom åkande på rälsen för att söka sig ett bättre liv.

Bild: Stefan Nolervik

Annons

Det är ingen som var med som i dag lever och kan berätta om livet i Ocke då.

Annons

Som tur är det finns det källor. Provinsialläkarrapporter från tiden ger nära skildringar om den massinvandring av folk från olika delar av Jämtland och landet, som kom under industriepoken.

1900 beskrivs Ocke av provinsialläkaren i Mörsil som helvetet på jorden. Ett vidrigt, eländigt och uselt ställe att bo på.

I trärucklen trängdes stora barnfamiljer och enskilda säsongsarbetare med gamla och lytta. Här växte fattigdom i eländiga smitthärdar bland bitande ohyra.

Få orter i Jämtland kunde vid förra sekelskiftet mäta sig med den gamla bondbyn som blivit sågverksort i fråga om uselhet. Ocke var ett Lort-Sverige i miniatyr, men ändå sökte sig folk hit för jobbens skull.

Ett myller av arbetare och deras familjer kom till den osunda miljön vid Ocke sågverk utefter stambanan. Här en bild över arbetsstyrkan vid sågen omkring 1907. Till vänster in bakgrunden syns en av de ökända arbetarbarackerna där människor trängdes för att få husrum. Foto: Digitalt arkiv, fotograf okänd. Bilden tagen omkring 1905.

I Ocke hade sågverksamheten startat med sådan fart att disponenterna inte hann med att ta ansvar för organiserat samhällsbyggande. Allt bara rann på.

Ägarna var måna om att få arbetskraft, och de som fick tjänst fick tillåtelse att samla skräpvirke, som de kunde använda till sina byggen där de tyckte det passade.

Det nya Ocke växte fram längs sluttningarna i oreda, kaos och som ett oplanerat virrvarr av små ruckel och baracker. En kåkstad byggd av bakved och sockerbolagslådor.

Det var för mer än hundra år sedan somp industrierna slog rot i små malliga orter längs rälsen och Indalsälvens vatten. Då, som nu, lämnade människor det fattigaste för att söka något bättre. De lämnade städernas stinkande elände och sökte nytt. Jämtland befolkades av människor som kom från stora delar av landet.

Bild: Stefan Nolervik

Förste provinsialläkare vid den här tiden var en F. Block. Så här skrev han i sin årsberättelse till landshövdingen 1904:

Annons

– Några förbättringar i de sorgliga förhållandena vid Ocke sågverk synes ej hafva inträdt sedan förra inspektionen. En veritabel kåkstad har vuxit upp vid sågverket, som härigenom blifvit en av de fulaste platserna som finns i Jämtland, åtminstone i sanitärt afseende.

Annons

Det var främst difteri, som gick som en epidemi år 1900. Den drabbade barnen hårt. Vidare gick scharlakansfeber, rödsot, mässling och kikhosta, vilka alla i dag anses som ganska harmlösa barnsjukdomar, men som vid denna tid i Ocke såg till att barnadödligheten var hög. Både nervfeber och barnsängsfeber grasserade bland kåkarna och det var också vanligt med tuberkulos, som drabbade alla åldrar.

Många fick arbeten, men otryggheten var stor, och helst ville inte industriernas patroner ha några fast anställda. Problemen var att sågverken stod under vintern, och då kunde man inte ha en stor arbetsstyrka som gick utan sysselsättning. Många jobbade då i skogen, och med flottningen, medan en del tvingades till tiggeri. När sågverken fram på vårkanten öppnade igen var det till att söka arbete på nytt.

Bild: Stefan Nolervik

En av de boende i Ocke berättade i en ÖP-intervju på 1930-talet:

– Att en arbetare kunde ha tio, tolv ungar i kåken att dra försorg över var ingenting ovanligt. Men så kunde det ju bli därefter också många gånger. Värst var det alltid under kallaste vintern, då sågen i allmänhet stod stilla och många familjeförsörjare endast hade ett hårt och dåligt betalt arbete i skogen. Då var det förstås att dra åt svångremmen både för dom stora och de små. Att svälta och frysa sig igenom de kallaste och sämsta månaderna på året var något som för många nästan hörde till ordningen i livet i Ocke.

Skribenten Erik Folkwar var själv Ockebo och journalist på Jämtlandsposten. Så här skrev han om den förhatliga kåksta’n och om hur bostadsfrågan löstes i den nyblivna industriorten Ocke.

Annons

Tiden är ett förunderligt ting. Linjer och avtryck. Genom decennierna.

Bild: Stefan Nolervik

– Bostaden var alltid det stora bekymmersamma kruxet i Kåksta'n i Ocke. Där fanns ett så kallat "Kråkslott" och ett mindre annex till detta, vilket var sågverksbolagets bidrag i dessa arbetares kamp mot bostadsnöden. Det var städse trångt och smått om både med saligheten och sämjan i de tre bolagsbarackerna. Kunde man på något vis, så slog man gärna hellre upp en egen "rävskinnskåk" än att dväljas i gyttret, osämjan och väggluseländet i Kråkslottet.

Annons

Det sägs att en högst betydande del av arbetarstammen här med glöd och iver omfattar Stalins läror.

Här i denna misär växte sig kommunismen stark, skrev Folkwar, och en och annan gammal jämtaristokrat i byn ondgjorde sig över den allt starkare ”Leninismen” i Ockes arbetarkvarter. Men som en av dem också lakoniskt uttryckte sig längre fram, på 1930-talet:

– Det sägs att en högst betydande del av arbetarstammen här med glöd och iver omfattar Stalins läror. Men trots detta är Ocke en idyll, där folk med de politiskt sett mest motsatta trosbegrepp i frid och försoning leva sida vid sida.

Förfallets skönhet när naturen återvinner vad kulturen tagit. En gång en livlig arbetsplats där hammarslag och sågtrissor ekade och skrek. Nu en lugn harmonisk nästan sakral övergiven plats.

Bild: Stefan Nolervik

Runtom i backarna i Kåksta'n, med kråkslottet som centrum, växte småkåkarna upp ikapp med de jättehöga brännässlorna, som överallt frodades, skrev Erik Folkwar.

Annons

– Men hur god växtligheten än var på småkåksfronten, så blev behovet aldrig riktigt fyllt. Familjer flyttade och sålde sina brädskjul för några kronor till familjer, som kom, men det var ändå ett ständigt spikande på nya kåkar. Det var familjefadern själv med tillhjälp av sina småpojkar, som efter arbetets slut snickrade till den nya bostaden. Att den blev av det primitivaste slaget, säger sig självt. Det blev ingenting, som någon längre tid stod emot tidens tand.

– Alltid var det någon arbetare som stegade in till herr disponenten med mössan under armen och klagade sin bostadsnöd.

En glimt in genom en av fönstergluggarna. Röster ekar mellan väggarna, hammarslagen slår mot glödgande järn, värmen, brasorna i ugnarna, de sotsvarta männen med stora hattar. Glödlopporna. Livet, rörelsen. Röster som bärs mot tegelväggarna av hammarslagen. Röster ur sotsvarta ansikten. Helvetesmaskerna som bär på tunga, hårda överlevnadsvillkor.

Bild: Stefan Nolervik

Cheferna skiftade, men svaret var alltid detsamma. En tid var det en skotte, Grant, som var chef. Han var ökänd för hur han använde det svenska språket, alltid på sitt bullriga sätt.

Annons

Vad säga? Inget hus, icke kåk, icke bo?! Jo, yes, god man bigger kåk selv! Tag vork, kep spik, bigg selv

– Vad säga? Inget hus, icke kåk, icke bo?! Jo, yes, god man bigger kåk selv! Tag vork, kep spik, bigg selv!

Den husville arbetaren fick fritt ta så kallade ”rävskinn” och rötskadade plankor på sågen och snickra ihop en koja åt de sina, men det viktigaste var att de – köpte spiken själv.

– Icke skola vi pay någon spik, sade skotten.

Det blev till ett ordspråk i Ocke by när någon höll på med ett bygge:

– Tag vork, kep spik, bigg selv!

(Ta jobb, köp spik, bygg själv).

I dag står pannhuset kvar som ett malligt monument över dagar när det moderna Jämtland byggdes. Det var främst brittiska magnater som startade och drev industrierna och ett flertal sågverk i västra Jämtland drevs av skotten Lewis Miller. Han har gett oss uttrycket ”På Millers tid”, en tid när var och en var sin egen lyckas smed och allt gick att köpa; timmer, tid och människor.

Bild: Stefan Nolervik

Annons

1908 gick larmet vid middagstid. Sågverket brann och elden spred sig snabbt. Inom en timme var hela sågen nedbrunnen. Elden hotade sedan bebyggelsen och extratåg med manskap och sprutor skickades från Järpen.

Allt var i ruiner.

Sågen byggdes upp igen och drevs till och från fram till slutet av 1950-talet.

Källor: Mörsils sockenkrönika, Frithiof Fredrikssons tidningsartiklar i ÖP, Erik Folkwars tidningsartiklar

Riksarkivet: Provinsialläkarrapporter, Jämtlands län, Mörsils distrikt

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan