Egentligen ville Tove Oddsdotter bli mamma tidigt och hon ville ha flera barn, men livet ville annorlunda. Efter en lite för lång väntan på en man som inte var redo, ett par missfall och otaliga ägglossningstest blev Tove gravid och hennes son föddes strax innan hon fyllde 35 år.

– Theo var alltid glad. Jättebusig, men snäll. Han hade också förmågan att redan som väldigt liten få människor att känna sig sedda och de fick så mycket kärlek av Theo, säger Tove Oddsdotter.

Hon beskriver sin son som solen barn. Ett barn som spred glädje och värme omkring sig. Livet med Theo var fyllt av bus och kärlek.

Tove och hennes dåvarande man hade en önskan om syskon till Theo, men missfall, utomkvedshavandeskap och misslyckade IVF-försök tog hårt på Tove. En kväll när Theo var sju år, då Tove precis hade återhämtat sig från ytterligare ett missfall, förstod hon att hon redan hade allt som hon behövde.

– Just den där kvällen, innan mardrömmen drog igång, kände jag att jag har det mest fantastiska barnet i världen. Jag behöver inte ha fler barn än Theo. Jag kände mig nöjd för första gången. Jag behövde inte jaga någonting längre för jag hade allt jag behövde och allt jag önskat mig, säger Tove.

Tre timmar senare fick Theo en stroke.

Från början trodde läkarna att det var en blodkärlsmissbildning som gått sönder och som skulle läka av sig själv. De ville undvika operation så långt det gick. Men Theo blev inte bättre och efter två veckor blev läget akut och det beslutades om att den riskfyllda operationen behövde genomföras. I samband med den togs vävnadsprover.

– Men vi fick inte veta förrän fem veckor senare att det var malignt. Vi fick också veta att det var en väldigt dåligt prognos eftersom den satt i hjärnan, på hjärnstammen som styr alla kroppens centrala funktioner. Men det kan man tolka som man vill och det gjorde vi. Vi tolkade det som att det var möjligt att överleva för de sa aldrig ”det här kommer inte att gå”, säger Tove.

Efter operationen kunde inte Theo röra på sig eller prata. Stundtals såg han inget eller såg dubbelt. Men det var ändå han som såg till att humöret hölls uppe.

– Han var alltid väldigt positiv. Även under tiden som han var sjuk. Det är klart att grät när han var ledsen och hade ont. Eller om han var rädd. Men däremellan var han den som lyfte hela vår sjukhusvistelse med bus, skratt och kämparanda, säger Tove.

Under hela den tio månader långa sjukhusvistelsen var Tove, Theo och Theos pappa inställda på att ”knölen” skulle försvinna. De undvek ordet cancer för att behålla Theos kämpaglöd och han var hela tiden inställd på att bli frisk. Allt annat var otänkbart.

Men dagarna innan julafton 2014 kom beskedet. Det fanns inte mer att göra för Theo. Cancern hade spridit sig.

– Han gick på cellgifter och då kallas det att man får återfall i behandlingen och då finns det ingen utväg, inget bot, säger Tove.

Hon och Theos pappa bestämde sig för att Theo skulle få dö hemma och hans sista tid skulle bli så bra och rolig som möjligt. Det innebar besök från familj och vänner och artistuppträdanden.

– Det skulle bli mer fest än likvaka. Vi hade så mycket folk hos oss som han orkade, säger Tove.

18 januari, knappt en månad efter beskedet, tog Theo sina sista andetag i Toves famn.

Sorgen som drabbade Tove var avgrundsdjup och hon såg ingen annan utväg än att följa Theo. Hon hade ingenting kvar. Äktenskapet med Theos pappa var avslutat, hon hade inga fler barn och snart inget hem.

– När man tvingas överleva sitt barn hade den lättaste utvägen varit att också dö själv. För det gör för ont att leva. Jag ville dö så fort som möjligt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli glad igen utan vara levande död för alltid, säger Tove.

Sorgen och smärtan var outhärdlig den första tiden och Tove trodde att hon aldrig skulle kunna känna lycka igen. Just där och då kunde hon inte se någon annan väg ut ur sorgen än att avsluta sitt eget liv. Men något höll henne ändå kvar.

Hon minns knappt någonting från de tre första månaderna efter Theos död. Hon vet att hon tränade mycket för att hålla sig över ytan och hon kollade på serier för att få tiden att gå. Och hon tillät sig att sörja.

– Jag hade ingen att stå till svars för och ingen att ta hänsyn till. Jag hängav mig min sorg. Jag tillät mig känna alla känslor som kom. Jag var suicid och tillät mig att få känna på tanken om att inte längre leva, säger Tove.

Hon skrev om sin sorg och hon pratade om den. Och någonstans mitt i smärtan kunde hon hitta ett logiskt tänkande: Mammor förlorar sina barn varje dag och överlever.

– Jag tänkte att om de kan överleva så måste jag också kunna göra det. Jag hade också tre vänner som var mammor som förlorat sina barn. De var nära mig och kunde dela hur det varit för dem. De hade ett perspektiv på 10-15 år sen deras barns död. Jag kunde se på dem att de mådde bra. Jag kunde se att de fungerade. De kunde jobba, de kunde skratta. De hade samma eller nya relationer. De levde, säger Tove.

Men hon kunde också se de spår som djup sorg skapar i människor som förlorat det allra käraste de har. Den typ av sorg som man bär mer sig resten av sitt liv, men som man blir bättre på att bära mer osynligt ju fler år som går. Tove förstod med tiden att det var okej att vara ledsen och sörja men att det samtidigt var lika okej att vara glad. Att sorg och lycka kunde samsas under samma tak.

– Jag kände väldigt länge att jag aldrig kunde bli 100 procent glad igen. Jag kunde vara 70 procent glad. Det tog mig nästan sex år innan jag kunde känna mig 100 procent glad. Men jag tillät det att vara så för jag kände hela tiden att jag förstod varför det var så. Det var för att Theo inte finns längre, säger Tove.

Sakta började Tove att förstå och lära känna sin sorg. Hon upptäckte att sorgen kom i vågor och hon kunde börja dela in tiden i faser. Dåliga faser och bättre faser. I de dåliga faserna var livet nattsvart med sorg och smärta utan slut. Efter en tid så avlöstes den dåliga fasen av en bättre fas och då kunde hon återigen känna hopp, om än ett så litet.

Sämre och bättre faser avlöste varandra som i en vågrörelse. Den kunskapen gjorde att Tove kunde börja slappna av mer och hon trodde inte längre att hon behövde dö i varje dålig fas.

– När jag hade börjat förstå växelverkan mellan faserna och kunde identifiera dem så började jag må bättre bara av det. Det gjorde att jag inte fick panik varje gång jag hade en dålig fas utan istället kunde slappna av och sörja med vetskap om att det snart vände igen. Med det nya förhållningssättet blev dagarna i avgrunden kortare och det fanns också en möjlighet att ta bättre vara på de bra faserna och på så sätt förlänga dem. Med tiden mattades vågor och djupet ut och kom allt mer sällan, säger Tove.

Trots framstegen var det svårt för Tove att släppa taget om Theo. Hon letade efter Theo i grupper av barn och hon tyckte att hon såg eller hörde honom varje gång hon mötte en skolklass.

– Även fast jag har sett hans aska och hållit den i mina händer så tyckte jag att jag såg honom på riktigt. Trots att man vet så hoppas man. Tillslut var jag tvungen att ge honom okej att vara död: ”Jag släpper taget om dig nu och jag förstår att du inte kommer tillbaka till mig. Jag är ledsen för det, men det är okej. Du får vara död”, säger Tove.

När Tove kunde uttrycka acceptans för att Theo var död och att det var okej att han inte kom tillbaka så kom en insikt i att oavsett hur hon gjorde så skulle utgången vara densamma. Theo var död och skulle aldrig komma tillbaka. Nu behövde hon hitta ett sätt att förhålla sig till det och hon ville inte längre identifiera sig som den ledsna mamman.

– Jag kände att det var nog. Jag ville inte vara den personen för jag var ju också en person som hade bestämt sig för att leva och då ville jag leva ett liv som var värdigt för mig och Theo resten av livet, säger Tove.

Tove valde livet och hon skulle leva för Theo. Hon skulle göra allt det som han inte fick göra, även fast det innebar att hon var tvungen att möta många av sina rädslor som tidigare stoppat henne. Hon har inte vågat surfa, varit rädd för mörker och rädd för att hoppa från höga höjder.

– Nu utmanar jag mina rädslor och gör det som jag tidigare känt obehag inför. Jag hoppar från höga höjder, går saktare i mörkret och förra året började jag lära mig att vågsurfa. Att utmana sig själv gör att man blir modigare generellt och det ger en bättre självkänsla, säger Tove.

Tidigare i år, nio år efter att Theo blev sjuk och åtta år efter att han dog, gav Tove Oddsdotter ut hennes och Theos bok ”När jag blundar är du fortfarande här” på Harper Collins förlag. Hon har alltid vetat att boken ska skrivas, men hon ville att den skulle vara positiv och vara ett stöd för andra som går igenom sorg.

– Det var viktigt för mig att komma ut på andra sidan sorgen för att visa att det faktiskt går. Det går att överleva sitt barn, det går att bli glad igen. Hur illa man än mår så finns det alltid hopp om att kunna må bra och bli lycklig igen, säger Tove.

I dag är Tove lycklig och mår för det mesta bra, men det händer att det kommer en våg av sorg. Då kan hon ligga på golvet och gråta och känna orättvisan över att det blev som det blev. Men hon blir också stark av att kunna hjälpa andra.

– Jag har en andlighet som gör att jag tror att det finns ett högre syfte med att jag är här. Jag känner att mitt kall är att jag är här för att hjälpa, att jag är här i en service och att jag är här för att frekvenshöja den här världen, säger Tove