Den 31 mars var vi undersköterskor i regionen inbjudna till samtal för att diskutera våra låga löner, och framför allt ställa ledande politiker mot väggen.

Tror jag talar för samtliga att förväntningarna på att få konkreta besked inte var särskilt höga. Men många kände nog att det var ett ypperligt tillfälle att ställa frågor till partierna som styr, och en möjlighet att visa vårt enade missnöje!

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

Uppslutningen från personalens sida var över förväntan. På andra sidan stod Marie Svensson (V), Lars-Erik Olofsson (KD) och Katarina Nyberg-Finn (S).

Gång på gång beskrev personal sin situation med många skrämmande berättelser om hur vi undersköterskor verkligen har det. Personal med stor erfarenhet och kompetens som väljer att sluta, och där flera står med ena foten utanför dörren om inget drastiskt händer.

Löner för personal som jobbat många år, som inte skiljer sig nämnvärt från det de allra nyaste får i ingångslön. Befintlig personal som får ta på sig extrapass och dubbelpass, för att det fattas undersköterskor. Till och med dyra stafettsjuksköterskor som får hoppa in, för att täcka upp som undersköterskor.

Personalen får ställa upp för arbetsgivaren så att verksamheten går runt, men får betala med sin ledighet och sin återhämtning. Då skulle man ju kunna tro att arbetsgivaren visade sin uppskattning för personalen som alltid ställer upp i form av skäliga löner, men så är inte fallet.

En annan stor fråga som kom upp, gång på gång, var personalens oro över sommaren. Man räds över kommande semestrar då man inte ser att det finns en lösning på personalbristen. Svårt att rekrytera personal och få tillräckligt med undersköterskor, för att vi som sliter under året ska få vår rättmätiga ledighet när sommaren kommer.

Regionens lösning är då att ge personalen möjlighet att sälja veckor av sin semester, för en struntsumma egentligen. Detta resulterar ju i att den redan uttröttade och slitna personalen, får mindre ledighet och mindre återhämtning. Återigen ska personalen sköta arbetsgivarens arbete – att lösa bemanningsproblemen. Och då med vår hälsa som betalning.

Ständiga överbeläggningar på avdelningarna för att det fattas personal, gör att vi på golvet får arbeta än mer för att få allt att gå ihop.

Sedan ska vi ju inte glömma det faktum att en utsliten personal som jobbar ihjäl sig, är en oerhörd risk för patientsäkerheten. Patienterna kommer i längden också de få betala. Men ska det verkligen gå så långt, att något allvarligt måste inträffa, innan det händer något på riktigt?

Politikerna lyssnade, svarade på frågorna och enligt de själva så förstod de vår situation och vår frustration. De skulle ta med sig detta, och menade att tidigare styre eftersatt undersköterskornas löner och arbetsmiljö. Detta ville man arbeta med under sin mandatperiod. Men, man var noga med att påpeka att det inte var något man kunde göra på en gång. Det är en process som kommer ta tid.

Många gånger tidigare har vi undersköterskor fått höra från regionens politiker att de förstår. Att de lyssnar och tar till sig våra åsikter, och vår oro. Men ingenting händer! Det har inte hänt något på många, många år. Så jag var inte förvånad över missnöjet och misstron från de närvarande, när vi återigen får samma retorik slängd i ansiktet som en blöt skurtrasa.

Många höjde sina röster och pekade på sjuksköterskornas lönelyft som man tidigare skyndat fram och äskat pengar på väldigt kort tid. Samtidigt som det verkar finnas oändliga summor pengar för att lösa deras situation med hutlösa löner för stafettsjuksköterskor. Pengar, som politikerna också var noga med att påpeka, egentligen inte finns.

Men å andra sidan; de finns ju där när det verkligen krisar, så varför inte göra samma snabba beslut och höja även undersköterskornas löner? Man har, som en av deltagarna så bra påpekade, redan en mall färdig. Varför vänta och dra ut på det som är ett av de mest akuta problemen?

För om personalen inte får ett konkret besked snart, kommer ingen personal finnas kvar. Och pengar verkar ju faktiskt finnas, men är kanske skillnad på personal och personal?

Hur ska man som region kunna bli en mer attraktiv arbetsgivare? Hur ska man kunna konkurrera med kommuner och privata aktörer, då de erbjuder 3000–5000 kronor mer i lön för en nyutbildad undersköterska? Jo, man måste höja våra löner. Då vill fler jobba, arbetsmiljön förbättras, och personalen får mer återhämtning.

Så se till att börja i rätt ände, och börja redan i morgon! Inte om några år!

Jimmy, undersköterska ortopedavdelningen