Mamma Astrid var strålande, stark och känslig, hon hade det lenaste håret, hennes händer var alltid varma och hon älskade Sven-Ingvars. Hon var född ute på Ånäset i Mörsil och hon berättade ofta om hur de tre äldsta systrarna fick ro över älven för att komma till skolan, det var ibland skrämmande och kallt.

Efter den sjuåriga folkskolan började hon jobba som barnflicka, vidare på Högfjällshotellet i Storlien, strumpfabriken Vinetta, som dagmamma och kökssbiträde, bland annat på Krokoms sjukhem där hon beskrev tiden som väldigt rolig, med fina arbetskamrater och där det skrattades mycket, samtidigt som det var ett tungt jobb.

Astrid var kreativ och snabb, hon sydde och stickade egna plagg så lätt. Mamma lärde mig att handarbeta, teckna, måla och hon skaffade fin lera som min syster och jag fick skulptera fåglar och hästar av, hon sydde danskostymer och kunde berättade fantastiska sagor, ofta om troll.

Mamma kunde verkligen leka och hon förstod sig på barn. Vi gjorde under åren många roliga saker tillsammans, vi åkte skidor mitt i natten, vi plockade hallon uppe på skalberget och badade i sjön hos mormor och många sommarkvällar tog vi cykeln ner till tågstationen i Krokom för att hinna med tåget till Östersund för att roa oss på dansrestaurang G III.

Astrid hade en klar blick på vad hon såg omkring sig, och hon har levt ett liv som krävt en del. Det finns många minnen från alla tågresor och besök hos min syster som bodde på Tomtebodaskolan, en skola för blinda i Stockholm. Det var en jobbig tid för mamma som kämpade länge för att Elisabeth skulle få komma hem igen.

Astrid bodde många år i Aspåsnäset, där hon gärna pysslade med sitt växthus, gick långa promenader med sina älskade taxar, tog hand om sitt hem och ofta hjälpte andra. Men sen kom smärta, förvirring och längtan, en cocktail som ingen borde få smaka, man lär sig att tiden inte är oändlig.

Allt har ett slut och nu får vi aldrig mer höra mammas varma röst, eller röra hennes lena kind igen. På slutet pratade vi om våren som snart skulle komma, då skulle vi få sitta under kastanjernas och magnoliaträdets blommande kronor. Vi drömde om att få sitta ute i solen igen. Magnoliablommorna hann mamma inte se, men jag kunde ändå berätta för henne att snödropparna äntligen tittat fram under snön.

Ingrid Höglund

Dotter