Vi gick på Wargentingymnasiet samtidigt men jag kände honom inte då. Han var ju stadsbarn och jag var något, som katten släpat in från Strömsund. Han förvaltade sin tid genom att komma in till morgonbönen just när vaktis skulle låsa dörren. Aldrig tidigare men alltid med nanosekunderna på sin sida. Tiden hade han alltid full kontroll på. En gång för tidig var han nu vid sin bortgång.

Han var på sin tid en duktig idrottsman och kunde ju springa fort från dåvarande bostaden vid busstorget och upp till Wargen.

En dag på gymnastiktimmen där jag och Stefan Olsson stod längst bak eftersom att gymnastikläraren Calle Brandt inte ansåg att det för oss fanns någon idrottslig framtid.

– Kan Olsson och Simonson göra den här övningen?

– Ja magistern, svarade vi glatt .

– Då är det för enkelt för Persson och Håkansson här framme.

Christer gick den mera avancerade utbildningen med matematik och fysik på gymnasiet.

När vi hade avslutningsfest på studentexamen såg jag att han satt med sin Ingrid, så snygg att jag aldrig vågade ens säga hej till henne på den tiden. Henne har han hållit när och kär i dryga 60 år.

Christer var en av de ledande i Gymnasieföreningen Lyran och jag deltog i Baneret. De som var lyrister sysslade med poesi och sånt. I Baneret var det mera sprit och kvinnor som diskuterades.

Jag hamnade i Göteborg och Christer i Lund där han läste fysik. Han blev civilingenjör.

Vi träffades igen i föreningen Round table, och vi lärde känna varandra, efter utbildningen.

Han var under en tid radioman på Radiotjänst och ledde ett program som handlade om vetenskap.

När Christer fick för sig något gjorde han något åt det. Han ville starta orkester och satt i bastun, då inte uppvärmd, och lärde sig spela saxofon. Det ledde till att han startade orkestern ”Nine Persons”.

Christer satt senare med i Camfores styrelse och kunde säkert ge många bra uppslag, eftersom han tänkte så att säga runt hörnet.

Han tog senare på sig att leda försöket att få vinterolympiaden till Östersund. Där hamnade vi snäppet efter Lillehammer. Men han fick under resor runt om i världen träffa många spännande personer och skrev sedermera en doktorsavhandling om olympiaurvalsprocessen. Han bar med andra ord titeln teknologie doktor.

Han var i sanning en mångsysslare och tog flygcertifikat, uppfann bland annat en mulltoa.

Han var den förste som insåg att framtiden skulle kräva mera el. Han installerade en vindsnurra långt innan folk tänkte åt samma håll. Långt innan politikerna tänkte lägga ner kärnkraftverken.

Hans tankar och uppfinningar var många och smarta. Måhända insåg han behov långt före någon annan. Fanns det ett problem ställde han in tankefokus på att finna en lösning.

Pappan Gustaf hade startat Bilbolaget tillsammans med brodern Sven O Persson och tog hand om företaget i Sundsvall och vid faderns bortgång föll det på Christers lott att driva Volvoverksamheten i Ljusdal. Den verksamheten överfördes sedermera till koncernen i Sundsvall. Resorna tur och retur Östersund tog för mycken tid från familjen.

Vi umgicks en hel del och hade mycket trevligt ihop. Ordet mycket passar här alldeles utmärkt, måhända ett understatement.

Christer hade en air omkring sig där han hade en påfallande integritet. Såvitt jag kommer ihåg pratade han aldrig illa om folk. Inte ens för ett skratt.

Pojkarna Mattias och Mikael lyckades väl lika begåvade socialt som akademiskt. Mattias en klok och duktig doktor och Mikael doktorerade på en metod att minska riskerna för infektioner vi hjärtkirurgi.

Mikael har nu övertagit fädernegården. Med de många tusen svartvinbärsbuskarna.

Familj och barn och barnbarn låg Christer varmt om hjärtat. I hans fall ingen rutinklyscha.

Vi, hustru och jag, kommer att sakna honom mycket. Men livet är nu sånt att det skall betalas dyrt med att vi alla förr eller senare måste lämna in och i Christers fall lämna ett ekande tomrum. Sett ur vår synvinkel ett vakuum.

Nisse och Bisse Simonson