Min mamma Märta föddes i Borgsjö, men växte upp i Solberg som näst äldst av fyra syskon. Hennes föräldrar Anna och Arvid var jordbrukare, och hon fick tidigt lära sig att hjälpa till med det som behövdes på gården. Hon drömde om att studera och fick så småningom chansen att gå på folkhögskola i Härnösand, för att sedan utbilda sig till sjuksköterska. Hon trivdes med studierna och tog sin sjuksköterskeexamen 1948.

Märta gifte sig med Tore 1950 och fick tre barn. Familjen flyttade från Frösön till Tores hemby Orrviken 1958. Här kom Märta att bo kvar fram till sommaren 2022, då hon flyttade till Västerviks äldreboende. Hon hann dock bo i dryga 25 år på Sunnebacken, det fina seniorboendet i Orrviken, innan sin flytt till Västervik.

Under sitt yrkesverksamma liv kom hon främst att arbeta inom långvården. Här trivdes hon gott och blev kvar fram till pensioneringen 1987. Hon var mycket uppskattad på sin arbetsplats.

Märta blev änka 1990 och förlorade även sina två äldsta barn genom dödsfall 2014 och 2017. Trots stora och tunga förluster i livet kämpade Märta vidare och försökte finna ljuspunkter i tillvaron.

Hon älskade att vara ute i naturen. När hon fick vistas i fjällen eller skogen var livet som bäst. Stugan i Höglekardalen var en av favoritplatserna. Annat som berikade hennes liv var bär- och svampplockning, trädgårdsarbete, promenader och skidåkning. Morgonpromenaderna med vännerna fortsatte tills hon var långt upp i åren och kallades skämtsamt för ”Antikrundan”.

Hon njöt av färgsprakande solnedgångar vid Storsjöns strand, gärna vid svägerskans stuga i Björnhammaren.

Det blev många trevliga kvällsfikan och alfapetpartier med vänner och familj. Oräkneliga är de gånger hon bjudit oss på sin goda mat och hembakade ”krus”. Utflykter i närmiljön uppskattades lika mycket som olika europeiska resmål. Märta gjorde många intressanta resor, som flitigt dokumenterades i hennes fotoalbum.

Hon var engagerad i Röda korset och även i kyrkans verksamhet, under många år i Sunne kyrkokör. Handarbete, korsord, böcker och konserter hörde också till hennes intressen.

De senaste 15 åren försämrades hennes syn successivt, vilket begränsade hennes liv alltmer. De sista åren sviktade även närminnet, men hon kände alltid igen oss nära och kära och uppskattade våra besök.

Märta var inte de stora ordens kvinna, hon var pragmatisk, jordnära och hade ett stort och generöst hjärta. Vi minns med värme hennes stora gästfrihet, hjälpsamhet och omtanke.

Märta ville aldrig ligga någon till last och såg alltid till andras bästa, snarare än till sitt eget.

Hon var inte bekväm med att vara i centrum och ”ta plats”. Men i våra hjärtan hade hon en stor plats och kommer att vara oändligt saknad av oss i familjen.

Familjen, genom dottern Birgitta