Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika Malin Andersson Junkka: Kolla sopkvasten innan ni knackar på

Annons

Ska vi träffas och äta middag snart? frågar jag en kompis. Vi kollar våra kalendrar på mobilerna och inser att det blir andra helgen i januari. Hm. Det finns inget direkt utrymme för spontanitet nuförtiden.

Jag är uppvuxen i en kultur med spontanbesök. Det vill säga, det hörde till vardagen att det dök upp släkt och vänner på kvällarna utan förvarning. Ibland ringde det på dörren men oftast gick de bara in. Vi var likadana själva. ”Nu var det länge sedan vi var hos Greta, brukade pappa säga.” Då var det bara att klä på sig och ta en promenad till faster Greta. Det ansågs ohövligt om det dröjde för länge mellan besöken. Och det ansågs också oartigt att tacka nej till fika. Minst en bulle var man alltid tvungen att ta till kaffet.

Jag minns hur jag om kvällarna satt vid köksbordet och gjorde läxor medan mamma och pappa underhöll gästerna. Allt var väldigt avslappnat. Ingen som städade och fixade snittblommor till bordet i förväg utan gästerna kom in och satte sig på soffan eller i gungstolen. Mamma tog genast fram fikabröd från frysen och satte på kaffe.

Oftast satt de ganska länge. En del gäster var riktigt sega och drack sista koppen kaffe vid 21.30. Tänk er det scenariot nu i våra uppbokade liv! Någon som spontant knackar på en tisdag för lite surr och fika. Och som inte går förrän vid 21! Vilken oordning det hade ställt till med. Och hur skulle det gå med de vuxnas träning och alla andra vardagsrutiner?

När jag var liten tränade inte mamma och pappa på det sätt som vuxna gör i dag. Men de var rätt så hurtiga och promenerade mycket men oftast slutade promenaderna med kaffe och dopp hos någon bekant. Det var så man umgicks. Det var väldigt sällan de sågs över en uppstyrd middag. Det hände bara till jul eller om det fanns något annat att fira. Men frysen var alltid full av hembakt fika – för kommande gäster.

Mina föräldrar kommer från Tornedalen och den här kulturen med spontanbesök kommer därifrån. Jag minns hur farmor och farfar lade en sopkvast lutandes mot dörren när de inte var hemma. Det var ett tecken till gästerna att de tillfälligt inte var hemma. Låsa dörren det gjorde man sällan där i byarna. Det gick säkert till på liknande sätt på landsbygden i Jämtland.

Nyligen gjorde jag en intervju med en man i min ålder som flyttat tillbaka till just Tornedalen från södra Sverige. Han var så nöjd för han hade lyckats återskapa kulturen med spontanbesök och till och med inflyttade stockholmare hade anammat traditionen och gillade den.

Det känns avlägset att liva upp den traditionen här och nu och jag vet faktiskt inte om jag hade orkat med den. Våra liv ser så otroligt annorlunda ut i dag jämfört mot när jag var liten och tonåring. Vi ägnar mer tid åt jobbet och är engagerade i barnens träningar och aktiviteter och vi kör och hämtar. Dessutom ingår träning i de vuxnas liv på ett helt annat sätt än förr. Jag tror inte min mamma tänkte att hon skulle springa ett lopp eller ha en stark kropp. Nej, det var mycket viktigare att hinna umgås med nära och kära.

Men jag gillar ändå idén med spontanbesök. Att inte behöva städa och göra en hejdundrande middagsmeny för lite umgänge. Och att komma förbi när man hittar en lucka. Det skulle ju vara ett sätt att hinna ses mer. Men min frys kommer aldrig vara full av hembakt men om det duger med kaffe och lite kex så är ni välkomna att knacka på! Om sopkvasten står lutad mot dörren är jag nog ute och springer.

Malin A Junkka jobbar med en webbplats om Sveriges fem nationella minoriteter.

50% Landgång. Mitt favoritprogram just nu. Mat och resor i en skön blandning.

50% November. Årets mysigaste månad. Nja, men jag försöker tänka positivt även om varje cell i mig vill fly till sol och hav eller snö.

Fler krönikor av Malin Andersson Junkka hittar du här

Mer läsning

Annons