Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

100 års konst firas med tungt boksläpp

Annons

Landshövdingen, Jamtlichefen, Länskuturchefen, nya och etablerade konstnärer, plus helt vanliga konstintresserade – alla hade de kommit för att fira Jamtlis lillasyster Jämtlands Läns Konstförening (JLK) som fyller 100 år i år.

På torsdag eftermiddag var det både stort boksläpp av praktverket ”100 år och hundra konstnärer” följt av middag med musik och konstföredrag, nyskriven teater och andra hyllningar.

JLK:s nyvalde ordförande Tore Brännlund förklarade glatt att han själv kände sig som nybliven 100-åring när blommorna och hyllningstalen duggade in.

Exempelvis lovade nu Jamtli som present genom Henrik Zipsane att utreda möjligheten att anlägga en skulpturpark mellan museet och landsarkivet.

Brännlund hade dagen till ära skrivit en rykande färsk pjäs som han under middagen spelade upp tillsammans med länsteaterbasen Gustav Kling.

Pjäsen var en tablå för jämnt 100 år sedan, där de båda föreställde Anton Genberg och dåvarande landshövdingen Johan Widén, där den senare irriterat dömde ut alla utsikter till kulturella aktiviteter i en håla som Östersund.

Klassisk satir, således.

Efter eftermiddagens alla högtidstal flockades besökarna kring bokbordet, där åtgången av den tunga bokpjäsen var stor. Tidigt i kön var exempelvis Gunilla Ellis, Funäsdalen, som själv är i full gång med arbetet på en stor konstbok om sin make Bengt Ellis, som är planerad att utkomma i höst, med boksläpp på Jamtli också den:

– Jag har låtit 14 personer välja varsin av Bengts fjällbilder, det känns som om man får ett fint perspektiv på hans gärning, skrattar hon.

JLK:s mångåriga aktivist Görel Stephansson minglade här tillsammans med bland andra länskulturchefen Ingrid Printz, förre konstföreningsbasen Anders Rasmusson, konstnärerna Karin Bernholm och Kajsa-Tuva Henriksson och formgivaren Lena Andersson, den senare har satt piff på jubileumsboken.

Jens Comén och Magnus Marcks spelade oemotståndlig musik och solen sken över tillställningen.

Bokens tre författare är Christina Wistman, Sten Gauffin och Torbjörn Aronsson, som omgående fick signera ett antal ex åt hugade köpare.

– Vi har fördelat arbetet så gott vi kunnat och har försökt läsa in det vi inte är experter på, menar Aronsson.

Boken är kronologiskt uppdelad och man har valt att presentera 100 konstnärer, med anspelning på jubileet:

– Men urvalet är inte kvalitativt i den meningen att konstnärer som inte finns medtagna i boken inte skulle vara bra, det finns många utmärkta konstnärer som inte fått plats, försäkrar Sten Gauffin.

Så vad har det svåraste varit med ert arbete?

– Urvalet är förstås kinkigt. Vi har försökt lyfta fram personer som är representativa för sin respektive period, vilket ibland innebär att vi skriver om artister som idag är närmast helt bortglömda.

Väntar ni er kritik mot ert arbete?

– Absolut. Vi har gjort ett urval som man alltid kan diskutera. Dessutom går åsikten om olika konstnärskap upp och ner över tiden, så självklart kan man ha invändningar mot hur vi gjort, annat vore konstigt.

Ni kanske har med för många gubbar, exempelvis?

– Hm, sanningen att säga har det lokala konstlivet under 2000-talet dominerats av kvinnliga konstnärer, så där har vi försökt balansera genom en sorts omvänd könskvotering.

Så ni kanske har hållit tillbaka viktiga kvinnliga konstnärskap på så vis?

– Njae, så ont om manliga målare är det inte, säger Gauffin.

Både han och Torbjörn Aronsson menar att en annan avvägning ligger i om boken enbart ska vända sig till en liten krets av redan insatta eller om man ska locka en bredare publik, och deras avsikt är att många ska kunna ta till sig boken.

– Vi kan inte förutsätta att läsaren känner till alla namn, därför har vi gjort en rad porträtt och bakgrundsartiklar också.

En annan fråga det kan bli debatt om är att Torbjörn Aronsson för sin del dömer ut den nuvarande konstkritiken i både ÖP och LT som tämligen ytlig, detta i en artikel om just konstkritiken i länet under 100 år:

– Vissa perioder i början av seklet fanns flera kritiker som verkligen lyfte fram viktig konst på ett bra sätt, sedan har det varit olika bra kvalitet genom åren.

Båda tidningarnas kritiker får sig slängar av sleven, inklusive dagens skribenter, där Aronsson vädrar missnöje med ÖP:s nuvarande konstrecensent Christer B Jarlås.

– Rent allmänt är det intressant att följa vad som gör att olika konstnärer lyfts fram, allt från vad gallerierna väljer att visa till hur tidningarna skriver och vilken publik som kommer – och vad publiken är van vid.

Men Östersund har väl ovanligt kvalitativa gallerier?

– Jodå, det finns bra gallerier. Men de är också beroende av att kunna sälja och det riskerar alltid att minska utrymmet för riktigt nytänkande, eftersom man då kan lockas att anpassa utbudet efter vad publiken är van vid.

– För att ta ett exempel är det inte särskilt vanligt att gallerierna visar videokonst.

För att den är svårsåld?

– Antagligen. Men det är också synd om tidningarna väljer att popularisera konstbevakningen och undviker att problematisera den. Målet bör inte bara vara att locka folk till gallerierna utan också kritiskt granska det som visas.

Men ni har ju själva valt att skriva er bok så den ska locka en vidare publik än de redan specialintresserade?

– Hm, jo det stämmer, ler Sten Gauffin.

Och vad som är bra konst varierar väl alltid med betraktaren? På 40-talet hävdade vissa lokala kritiker att Berta Hansson inte ens borde få ställa ut, i dag hyllas hon unisont av publik och kritiker?

– Visst är det så, säger Gauffin. Smaken ändras över tid, dessutom finns förstås alltid kotterier av olika slag, personliga eller konstnärliga, så är det och kommer det sannolikt att fortsätta.

Diskussionen kanske bara har börjat och möjligen kan konstboken sätta fart på andarna.