Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

22 år efter skottet har Veronica ett bra liv

I bygden har det ibland pratats om det hemska som hände för många år sedan. Det har spekulerats om den där kulan. Att den skulle sitta kvar.

Hur är det med den? Och hur är livet för Veronica Håkansson i dag?

I dag är kulan borta, och Veronica har ett bra liv. Men det har varit en lång och krokig väg.

Annons

Tidigt 1990-tal var en lycklig tid i Offerdal.

Vi hade precis flyttat dit med små barn och bodde i nybyggd villa i en liten by. Det var soliga somrar, det var fiske och lek och det var skola för barnen på den gamla byskolan en dryg mil bort.

Det var drömmen för en barnfamilj.

Hösten 1992 hade vår dotter precis börjat andra klass på byskolan och barnen kom från olika byar i trakten. Det var intimt och fint och det var skolfröken från bygden och allt var idylliskt.

Ofta skjutsade vi vår dotter till kompisar i andra små byar. Ofta till en familj i Landön, där det var många barn och där det var mycket lek och glädje. Flickorna hade kul tillsammans och det fanns djur på gården och det var över huvud taget en öppen och trivsam stämning.

Mamman hette Veronica och var en snäll och varm människa som alla tyckte om.

Jag jobbade på den tiden som nattchef på ÖP och hanterade kvällarnas nyhetsflöden och ansvarade för den tidning som på morgonen skulle levereras till länets alla hörn.

En torsdagskväll i oktober jobbade jag som vanligt när det kom larm om en skottlossning i en by i Krokoms kommun.

Byn var Landön. Skotten kom från ett hus där en man skjutit sin hustru, därefter tagit sitt eget liv. Allt inför familjens fem barn.

Jag minns det så klart än i dag, den fruktansvärda känslan, den totala chocken.

Men jag satte ändå rubriken "EN DÖD I FAMILJEDRAMA", lade in det på förstasidan, hörde tryckpressarna rulla igång och så åkte jag hemåt.

Kvinnan, som överlevde det fruktansvärda, var Veronica.

22 år sedan.

Nu träffas vi igen. Vid hennes köksbord i huset i samma by. Veronica fyller på kaffe, bjuder på hembakat bröd, och hon ler ofta. Hon är tillfreds med sitt liv.

– Men det är först nu på senare tid som jag känt att jag kommit tillbaka. Nu kan jag vara trygg i att existera. Det räcker.

Hennes berättelse är lika fantastisk som fasansfull. På hösten 1992 hade hon och hennes make påbörjat en skilsmässa och Veronica hade dessutom flyttat ifrån honom till en lägenhet i samma by. Nu skulle han fylla 50 år och ha ett litet kalas för sina anhöriga och Veronica hade lovat att hjälpa till.

– Men när jag kom dit hade han avstyrt allt och ville att vi skulle gå ned i källaren och prata. Jag trodde han ville prata ostört utan att barnen skulle höra.

Veronica följde med och så snart de hade kommit ner hände allt på några sekunder.

– Han tog fram en pistol och tog tag i mig och sa att om inte han fick ha mig, då skulle ingen annan ha mig heller. Och så sköt han.

Ett fruktansvärt drama utspelades nu inför ögonen på de fem barnen. Sedan han skjutit Veronica i munnen sköt han sig själv till döds.

Det kaos som sedan uppstod är svårt att ta till sig. Mamman som blodig och trasig försökte kommunicera med barnen, som var svårt chockade.

– Jag minns att jag tänkte, han gjorde det, han gjorde det! Men jag tänkte också att jag inte skulle dö, att jag i och för sig blödde, men om jag förblött skulle jag redan ha gjort det. Jag gick ut för att försöka starta bilen och åka till min mor och far som bodde i ett hus en bit bort, men jag orkade inte. När jag gick in igen mötte jag min dotter Anna-Sara i dörren. Hon svimmade i min famn.

Till slut kom hennes föräldrar till platsen, och en stund senare även läkare och ambulans och hon kom till sjukhuset.

– Kulan hade gått in genom munnen, förstört alla tänder på ena sidan och gått mot käkbenet och sedan ner mot halskotpelaren. Där hade den stannat en millimeter från pulsådern.

Det var för riskabelt att ta bort kulan, varför den fick sitta kvar.

– Men efter tio år började den krypa ut själv, och då lyckades de ta bort den.

Jag minns att det var svårt att ta upp det som hade hänt och det blev på sin höjd ett ängsligt "Hur är det?" när Veronica kom hem från sjukhuset och jag var dit och hämtade eller lämnade min dotter.

Nu är jag tacksam att kunna sitta tillsammans med henne och lyssna. Knyta ihop det på något sätt.

Jag frågar Veronica:

– Under tiden som allt det där fruktansvärda hände, så var barnen med?

– Ja, tyvärr. Och det är klart att de inte gått opåverkade ur det. Men samtidigt har jag också en känsla av att vi på grund av det som hände har stärkt familjebanden. Jag har alltid varit noga med att berätta för barnen att han före allt det där var en snäll och omtänksam person, och att han älskade sina barn.

I dag har Veronica ett bra liv. Hon lever ensam med sin katt Bosse i ett hus inte långt från det hus där allt hände. I det huset bor för övrigt hennes äldsta dotter i dag, med sin familj.

– Jag har det mycket bra i dag. Det har varit upp och nedgångar i livet efter den där händelsen, men för ett par år sedan kände jag att jag landade, att jag kom tillbaka till livet. Nu lever jag för mina barn och barnbarn, det är det viktigaste av allt, säger hon.

Veronica jobbar på stenbrottet i Finnsäter någon mil bort, och morgonen efter intervjun bär det iväg till Sundsvall på kurs för att lära mer.

Veronica står inför nya utmaningar på flera plan. Och hon trivs med det.