Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Accepterar Stefan Löfven vad som helst och vem som helst i sin regering?

Skandaler tillåts återkomma utan konsekvenser i regeringen.

Annons

Det var alltid nära till dörren i regeringen Reinfeldts ministär. Under Alliansens åtta år vid makten avgick flera ministrar. En anlitade svart städhjälp. En struntade i att betala tv-licensen. En sexchattade på jobbet.

Den första som fick avgå var Maria Borelius. Idag är det få som kommer ihåg att hon var handelsminister under Alliansregeringens första åtta dagar. Efter att ha blivit påkommen med att betala städhjälp i hemmet svart fick hon avgå omedelbums.

Två dagar senare fick även Alliansens kulturminister Cecilia Stegö Chilò lämna regeringen. Hon hade inte betalat TV-licensen på 16 år!

Den tredje ministern att avgå var försvarsminister Mikael Odenberg. Han avgick frivilligt i protest mot att finansminister Anders Borg var för snål med att dela ut pengar till försvarsmakten.

Men den mest uppmärksammade avgången under Alliansens tid vid makten måste tveklöst var arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins. I regeringskansliet gick han under smeknamnet Totto. Han tillhörde statsministerns innersta krets fram till en Almedalsvecka 2010. I svettande visbysol avgick han i protest mot det mediala drev som var på väg att ramla ned över honom, bland annat med anklagelser om sexchatt och sexköp. Det senare saknades det bevis för.

Uppbär du inte folkets förtroende, då har du inte heller statsministerns förtroende. Den oskrivna regeln genomsyrade regeringen Reinfeldt men är inte alls närvarande i regeringen Löfven.

Vad ska man annars tro efter att ha gått igenom den här meritlistan:

En målade om sin båt med förbjuden miljöfarlig färg och smet från dieselskatten. En utreds för mutbrott av Riksenheten mot korruption efter en lägenhetsaffär. En har haft flera tveksamma möten och middagar med islamister och turkiska neofascister.

Det sista exemplet kan inte ha undgått någon: Mehmet Kaplan, Sveriges bostadsminister.

Miljöskandalen låg ingen annan än miljöminister Åsa Romson bakom. Miljöpartist. Miljödoktor. Miljöminister. Och miljöbov. Men Åsa Romson sitter kvar.

Och det är Margot Wallström som utreds för mutbrott efter att ha fått en lägenhet av fackförbundet Kommunal. Föreställ er att någon annan politiker från något annat parti hade fått ett attraktivt lägenhetskontrakt i centrala Stockholm från ett politisk särintresse.

Hade den politikern kunnat sitta kvar?

Om Kaplan, Romson eller Wallström hade varit minister i Fredrik Reinfeldt regering hade en, flera eller samtliga tvingats avgå.

En borgerlig minister som utreds för mutor, krökar med fascister eller smiter från skatten kan inte sitta kvar. Men i regeringen Löfven saknas konsekvenser.

Det är allvarligt och har två möjliga förklaringar. Antingen är Stefan Löfven en svag statsminister som saknar kontroll över sin egen ministär. Antingen det eller så är dagens socialdemokratiska etik något helt annat än den borgerliga. Den första förklaringen stöds av att statsministern förlorat interna politiska maktkamper tidigare. Till exempel den om vapenexport till Saudiarabien.

Den andra förklaringen stöds av att skandaler tonas ned med strategin att statsministern gör sig otillgänglig i stället för att svara på media och allmänhetens frågor.

Oavsett är det mycket allvarligt och strategin duger inte för en regering som hoppas på att bli omvald. Statsminister Stefan Löfven måste börja leda Sverige och sin egen regering.