Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Adhd-diagnosen kan bli lyft – svagbegåvad vill ingen vara

Annons

"Det var som en pusselbit föll på plats. Jag kan förlåta mig vissa saker jag gjort" sade förre hockeymålvakten Thomas Javeblad till Sportbladet i höstas. Upplevelsen han beskrev var inte ett möte med Gud – han hade efter dryga halvdussinet försök med olika remisser äntligen fått en adhd-diagnos i SVT:s "Arga doktorn."

Javeblad är i gott sällskap. Många människor har i media vittnat om vilken lättnad det varit att få en förklaring till beteenden som i vissa lägen gett dem stora framgångar i livet, i andra varit rent katastrofala. I många fall är det föräldrar till vilda skolbarn som kan andas ut. I dag har runt fem procent av svenska barn och ungdomar fått en diagnos med den neuropsykiatriska sjukdomen.

Strax efter nyår gick Dagens Nyheters korrespondent och stridbare debattör Nathan Shachar till frontalangrepp mot hela adhd-begreppet. "Skojares och svindlares bransch" var rubriken på inlägget som i förbifarten sågade hela teorin om att mentala störningar är ett tecken på kemisk obalans i hjärnan.

Shachar är långt ifrån ensam om att vara kritisk mot adhd-diagnosen. Men hans lika kategoriska som slagfärdiga inlägg möttes av ett ramaskri dels från forskare med en helt annan bild av psykiatrin än hans, dels från den nyssnämnda gruppen människor som uppfattat diagnosen som en slags upprättelse, eller bekräftelse. Styrkan i upprördheten vittnade om att debatten kommer att fortgå länge än.

Det finns en annan funktionsnedsättning som kanske borde diskuteras lika mycket som adhd, men som tvärt om närmast tigs ihjäl: svagbegåvning. Runt 14 procent av alla svenskar tros ha en intelligenskvot mellan 70 och 85 men för den gruppen finns ingen motsvarighet till klatschiga nätfenomen som "Underbara adhd."

Det krävs en intelligenskvot under 70 för att få diagnosen utvecklingsstörning. Många svagbegåvade barn riskerar att hamnar i en utredningskarusell som kretsar kring begrepp som adhd eller dyslexi och där svagbegåvning blivit ett slags diagnosernas "elefanten i rummet."

Som påpekades i en utmärkt SvD-artikelserie från hösten 2012 är detta alls inte märkligt. Medan nedsättande omdömen om till exempel rörelsehindrade förpassats till språkets soptipp så lever och frodas fyndiga elakheter om svagbegåvning. "Inte den vassaste kniven i lådan, "IQ fiskpinne" – alldagliga uttryck som ångar av förakt och nedlåtenhet.

Synen på adhd och svagbegåvning ställer viktiga frågor om människosyn på sin spets. Adhd har en destruktiv sida som drar åt stökighet och våld men också en "entreprenörssida" som vetter åt det driftigt dynamiska som många i dag framhåller som önskvärd norm.

Svagbegåvning har inget av den auran. Medan de utvecklingsstörda åtminstone representeras av stridbara intresseföreningar så tigs de svagbegåvades framtid i ett högeffektivt, IQ-dyrkande samhälle ihjäl.

Sven-Olov Lööv

Annons