Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Äggfjärtarzombien" släpper ut en stank som du inte trodde var möjlig


Som musiker/estradör/artist eller underhållare får man vara med om en hel del spännande saker från scenens underbara värld. Man börjar känna igen vissa beteenden hos publikskaran. Adderar vi alkohol har vi inte sällan ett mycket spännande beteende. Det ska dock sägas att de allra flesta som bevistar en konsert är alldeles normala människor som är ute för att ha roligt och spisa musik på samma gång. Så följande beskrivning ur verkligheten är gjord med en kärleksfull glimt i ögat, även om den naturligtvis är till 100 procent självupplevd.

1. ”Skrikande låtönskaren”: Denne person envisas med att vansinnesskrika den grupp eller låt som står högst på önskelistan. Det i särklass vanligaste ropet lyder: ”Spela Creeeeedence”! (uttalat med rullande r). Nog för att den gruppen är fantastisk, men det finns andra låtar att spela. Detta skrik är vanligast i Norrland.

2. ”Uppmärksamhetstörstande, öronskrikande låtönskaren.” Denne kräver din fullständiga uppmärksamhet. Det spelar ingen roll om du är mitt i ett smäktande gitarrsolo, eller sjunger i mikrofonen. Personen ger sig inte förrän man lutat sig fram och fått önskemålet levererat 1 millimeter från örat. Inte sällan blir hörselgången därmed bedövad av den kombination av pikanta spritångor och skrik som når dina hörselorgan samtidigt. ”Spela nå me Lediiin nöh! ” Nja, det kanske framgår av de låtar vi spelat hittills, samt av affischerna att vi spelar rock- sol och blues? ”Jo, ta Vagörunuförtiiin me Ledin”. Det tar ett tag innan man förstår att ”Vagörunuförtiin” är låten ”En del av mitt hjärta”. men det spelar ingen roll, för vi kan den inte ändå.

3. ”Äggfjärtarzombien”. Äggfjärtarzombien står längst fram, framåtlutad med halvslutna ögonlock och armarna löst hängande nedåt sidorna. Denne Walking dead-klon ser inte ut att må så bra efter en två-eller tredagars ölfylla som börjar ta ut sin rätt. Äggfjärtarzombiens mage är dessutom minst sagt i olag efter denna påfrestande diet. Det som är tråkigt för oss är att personen i fråga tycker att det är en bra idé att släppa ut sina inre demoner i gasform precis framför scenen. En stank som du inte trodde var möjlig når nu dina näsborrar, gärna på inandning efter en lång sångstrof. Personerna längst framme vid scenen retirerar kvickt, ivrigt viftande med armarna. Kvar i skärselden står musikerna som inte har samma möjlighet att fly. Tempot sjunker till hälften och ögonen tåras.

4. ”Tokdansarna”. Ren glädje och party för alla inblandade. Tokdansarparet är på gång. Det blir dock mindre trevligt när det inte finns någon scen, utan man står direkt på golvet. Det görs buggpiruetter i 180 knyck med fantastisk skicklighet och frenesi. Står du och spelar gitarr och sjunger samtidigt är du rökt... Dansfoten träffar mikrofonstativet med kraften hos en helikopters rotorblad och mikrofonen tränger in i din mun och tar i värsta fall med sig ett par tre tänder på vägen. Din haka träffas av tokdansarparets händer som är på väg uppåt i en alldeles särskilt yvig gest som övades in på danskursen i veckan. Du faller som en klubbad säl. Det ska sägas att de riktigt duktiga dansarna dock har full koll på var de sätter fötterna och orsakar sällan besvär.

5. ”Tokjuckaren”. Detta är ett intressant beteende som förekommer frekvent över könsgränserna. En riktig partyhöjare som indikerar att det är bra stämning i lokalen. Det juckas friskt med höfterna i takt med musiken. Som på dominanta hundars vis juckas det mot olika objekt. Det kan vara mot en person, men även mot stolar eller pelare i lokalen. Frekvensen ökar i tempo med trummorna.

6. ”Luftgitarristerna”. Ett underbart fenomen. Det finns ingen större komplimang för dig som gitarrist än att personer står och spelar luftgitarr till dina solon i realtid. Det märkligaste jag erfarit i luftgitarrväg var när några personer i publiken vände en ung man på sidan och använde honom som mänsklig gitarr. Personen ifråga verkade inte ha något att invända mot detta. Inte ens när han tappades i golvet verkade han misstycka.

7. ”Exhibitionisten”. Det finns inte en kroppsdel som inte kan halas fram när man minst anar det. Man har sett det mesta exponeras. Inte sällan delar som sällan ser dagens ljus i normala fall. På gott och ont.

Vi nöjer oss så denna gång. Jag är fullt medveten om att en liknande lista kan göras över musiker/artister och deras egenheter också.