Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Aj. Där satt den. Min ömma tå

Jag satt på tåget och skulle nyttja timmarna från Mjölby till Östersund till att arbeta. Jo, jag har ju hört att man jobbar så bra på tåg. Många långa ostörda stunder och ingen som satt på platsen bredvid och glodde på skärmen för att se vad jag skriver hade jag heller.

Annons

Första klass (hade inte bokat själv ...), kaffe och kakor inom räckhåll, ett småfruset landskap utanför fönstret. Den inre resan, du vet.

Så jag tog av mig kappan, satte mig till rätta, reste mig igen och gick och hämtade kaffe, satte mig på nytt, kom på att jag behövde kissa, gick på toaletten, kom tillbaka till min plats och satte mig, fällde upp datorskärmen. Nu så.

Letade kontakten, hittade den, stoppade i laddsladden.

Arbeta var det ju. Skriva i mitt anletes svett, hela vägen hem.

Fast först måste jag ju kolla om SJ fixat sin skrala uppkoppling.

Inte för att jag behöver gå ut på nätet, men ändå ...

Jo, de har lagat den. Går riktigt fort faktiskt. Så bra, om jag skulle behöva nätet senare. Men nu, skriva. Skriva, skriva, skriva.

Mm.

Fast är det inte ett underligt typsnitt jag valt för texten?

Kanske borde gå tillbaka till Times New Roman, som är jag van vid? Det här Cambria är tillknäppt och byråkratiskt. Och ska det vara 12 eller 14 punkter? Börjar ju se lite dåligt, så 14. Eller 12. Eller 14.

Fast 14, det är ju stort och kliver det på någon senare som ska sitta intill mig så kommer ju hen att se mer av texten då och det vill jag inte.

12 då.

12, förresten. Klockan är ju 12. Lunchtid. Börjar magen inte kurra lite grann?

Kanske bäst att gå till bistron och köpa något nu, återvända till min plats och äta här, innan det blir mer folk på tåget? Kan ju äta och skriva samtidigt, det har jag gjort förr.

Jag packar ihop datorn igen, är rädd att den ska bli stulen annars, går och köper två trekantiga mackor och en Ramlösa, kommer tillbaka.

Tänker att jag läst någonstans att det inte är bra att äta lunch vid datorn, att man måste unna sig en paus då och då. Javisst, jag låter datorn vila i väskan.

Jag tar upp en tidning ur stolsfickan istället. Hittar en artikel om uppskjutarbeteende, så kallad prokrastinering, apropå en ny bok i ämnet. Åh, det som jag är så intresserad av!

Finns ingenting som kan stå emellan mig och fördjupning i uppskjutarbeteende, inte ens en hotande deadline. Jag är ju som bäst nära deadline. Då skriver jag fokuserat.

Vår bok går ut på att ifrågasätta om man är en deadlineromantiker. Forskning visar att det går att bryta mönster. Med vissa knep kan man förändra sin inre prokrastinerare, säger Lina Wennersten, journalist, som tillsammans med psykologen Alexander Rosental skrivit boken Dansa på deadline – uppskjutandets psykologi.

Aj. Där satt den. Min ömma tå.