Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Älgjakt, ja tack! Om jag slipper skjuta

Varför är det bara killar som vill jaga älg och mammor som vill stanna hemma med barnen?

Annons

Det undrade en kompis 6-årige son när älgjakten skulle börja.

Det är höst och det innebär med automatik jakttider för många i Jämtland. Jägarna ägnar en vecka minst eller åtskilliga helger åt älgjakten med allt vad det innebär. Jägarna är mestadels män. För även om även andelen kvinnor som jagar växer så är det fortfarande bara drygt 5 procent av jägarna som är kvinnor.

När jag var liten var det självklart att det var papporna som jagade. Det fanns väl en och annan kvinna med i älgskogen men det var ytterst ovanligt. Jag själv är uppvuxen med en pappa som alltid jagade någon vecka per år. Han var ingen jaktfanatiker men kött skulle man ha så det vara bara att ge sig ut oavsett väder och vind. Att köpa köttfärs på Ica var inget alternativ.

Jag minns de här älgjaktstiderna så väl från det att jag var liten. Alla mammor som blev ensamma om höstarna när männen gick ut i jakt. Men det var ingen som protesterade, nej. Älgkött var en självklarhet. Och klart männen skulle ut och jaga och ha det lite trevligt med jaktlaget. Det blev lite krångligare med logistiken minns jag. Vi fick ofta cykla till affären och skolan eftersom pappa hade bilen till skogen. Och i Kiruna var det inte alltid cykelväder i september och oktober. Jag minns de här helgerna som lite mysiga också. Jag brukade passa på att sova i stora sängen med mamma.

Ibland kom pappa hem tidigare för att det var så uselt väder. Dyngsur och förkyld minns jag. Han sov en natt hemma och gav sig ut igen. Det brukade vara lite svårjagat men alltid fick de någon älg. Garaget blev en tillfällig slaktplats och frysen fylldes. Det var ingenting med det. Så var det bara.

I dag skulle jag inte vilja ha det så i min familj. För trots att jag älskar kött, helst ren och älg, högt så vill jag inte byta med alla älgänkor/änklingar. Jag kan ibland tycka att det är konstigt att traditionen med jagande män lever kvar så starkt trots att föräldrar i dag räknar egentid i millimeter. Jag vet många tjejkompisar som är hemma själva om höstarna med barnen när männen jagar, fast de inte alltid tycker det är så kul.

Jag kanske borde bättra på statistiken och börja jaga mitt älskade kött själv. Dessutom är jag i smyg lite avundsjuk på alla jaktlag där ute, på deras naturupplevelser och gemenskap. Men tyvärr är jag vet för feg för att våga skjuta ett djur. Jag skulle bara tycka synd om dem och tycka det var obehagligt att se köttet i annan form än färdigförpackat.

Och jag är tacksam för att min man har andra intressen än att tillbringa hösten med ett jaktlag. Nackdelen är att det blir lite skralt på viltfronten i frysen. Så länge pappa levde brukade vi får vårt behov av älgkött ordnat. Han och mamma fyllde frysväskor med kött, noga inpackade i tidningspapper, så det inte skulle smälta på den långa bilresan från Kiruna.

Men i år löser det sig på bästa sätt. Vi ska köpa kött av min mans svåger som tillbringat många timmar i älgskogen. Frysen blir full av riktigt fräscht kött och ändå har min man inte ägnat mer än tre timmar åt jakten i höst. De tre timmar som det tog att ta tillvara på köttet. Och det tyckte jag tog lite väl lång tid …

Malin Andersson Junkka