Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla känner sig udda – och det förenar oss

Jag befann mig i Skåne på middag förra helgen och lagom till varmrätten kom Nils-Ude (eller Lars Yngve, som upphovsmannen bakom skapelsen heter) för att berätta om gammelskånska dialekter och sin nya bok.

Annons

Förhoppningsvis har jag ett visst språköra, detta till trots hade jag bitvis svårt att hänga med eftersom Österlensdialekten visar sig vara betydligt mera komplex när den talas bland vänner än när den riktar sig till turister.

Men när han talade om landsbygden förstod jag honom till fullo.

Det var förstås den skånska landsbygden han talade om, med småvägar och lanthandlar och gamla människor som gick till affären tre gånger per dag för det var allt som fanns att göra inom gångavstånd med rollatorn, men det kändes ändå märkligt bekant.

Att vara från landet.

Att vara avvikande.

Att vara "bonne" som han sa, alldeles oavsett eventuella jordbruksinnehav.

Just nu åker jag kors och tvärs över landet för att prata om en bok jag skrivit.

Den handlar om kvinnor på den jämtländska landsbygden, så jag talar förstås om kvinnor och om landsbygd, om Jämtland, om att leva långt ifrån makten, till och med makten över sitt eget liv. Om periferi och om att ändå ha centrum i sig själv.

Ibland får jag frågor om Norrland efter framträdandena.

Om kylan, om avfolkningen, om gruvorna och flytten av Kirunas stadskärna.

Om jag kör snöskoter.

Om jag vill ha en snus efter maten, för i sådana fall går det kanske att ordna. (Nej tack).

Och jag upplever det som att jag står inför ett vägval varje gång.

Jag skulle kunna rasa, riva i, fäkta våldsamt mot Norrlandsstereotypiseringen eller så skulle jag kunna åtnjuta den kortsiktiga upphöjelse det kan ligga i att vara en exotisk fågel i någons kikare en stund.

Och jag väljer än det ena, än det andra, och ibland väljer jag ingenting alls.

Jag förmår mig inte välja.

Jag blir kvar där, mitt i korsningen, och påminner mig själv om att folk sällan vill ont med sina frågor. De är bara nyfikna – och vill jämföra min berättelse med sin egen.

Pratar man tillräckligt länge handlar ju alla samtal människor emellan om utanförskap och uddaskap, verkar det som.

"Du kan ju tänka dig när vi flyttade till Piteå och jag pratade så här, vad de skrek åt mig på rasterna" eller "så stod min mamma där i kjolarna och fick inte handla" eller "jag var så nervös att jag skakade och tryckte på fel knapp när jag väl kom fram till porten på Sveavägen".

Alla har sin inre periferi, sitt eget uddaskap, och märkligt nog är det väl det som förenar oss, oavsett om vi kommer från Skåneland, Norrland, Jämtland eller något helt annat land. Det gäller bara att vi kan prata om det och känna igen oss i varandras berättelser, bortom postnummer, språk och dialekter.