Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Alla pratar om Romsons trippelhaveri

Den stora snackisen efter partiledardebatten i Agenda blev snabbt Åsa Romsons (MP) trippelhaveri.

Egentligen är det olyckligt när den enes olycka och misstag färgar av sig på samtalen efter en debatt. Samtalsämnet borde kretsa stora samhällsfrågor som migration, arbetsmarknad och bostadsbyggande. I stället kommer vi bara komma ihåg Romsons vurpor. Sakpolitiken blir bortglömd.

För den som inte såg partiledardebatten i Agenda kommer här en snabb redogörelse över kraschlandningen i tre steg.

1. Romson valde att jämföra flyktingkatastrofen i Medelhavet med den fruktansvärda, organiserade och kallblodiga förintelsen i Auschwitz. Jämförelsen relativiserar andra världskrigets offer. Historielöst är domen. Efter debatten tvingades Romson snabbt göra avbön och be om ursäkt för jämförelsen.

2. Under debatten om utrikespolitik och vapenexport trasslade hon in sig i ett knepigt resonemang om diktaturer och icke-demokratier. Språkrörets slutsats blev att enpartistater inte behöver vara en diktatur. Val med bara ett val är ett godtagbart val för Miljöpartiet. Med sådana slutsatser är det svårt att kritisera länder som Nordkorea och Kuba.

3. Efter debatten intervjuades Åsa Romson av bland annat SVT och Expressen med anledning av att hon jämförde flyktingkatastrofen med Auschwitz. Där gör hon på nytt en blunder och börjar prata om zigenare. Ett stigmatiserande ordval om en folkgrupp som vill bli kallade romer. Som vice statsminister borde Romson veta bättre.

Kvällens trippelhaveri var därmed fulländat. Utöver vurporna gav Romson tittarna inte något gott intryck. Romson var arrogant, aggressiv och avbröt ständigt övriga partiledare under debatten.

Men den här trassliga takten är jag mycket förvånad om Åsa Romson är kvar som språkrör och miljöminister mandatperioden ut.

Det är tydligt att regeringsmakten är övermäktig för Miljöpartiet och det sätter sina avtryck på deltagandet partiledardebatten. När debatten kom att handla om miljöpolitik var både Centerpartiet och Vänsterpartiet bättre. Även i den utrikespolitiska debatten framstod Miljöpartiet som otydliga.

Ansvar och kompromisser straffar Miljöpartiet som annars är van vid att kunna driva en idealistisk och naiv linje i politiska frågor.

Vänsterpartiet valde helt rätt strategi efter valet. Att stå utanför regeringen och samtidigt tvinga den vänsterut i förhandlingar. Miljöpartiet borde ha valt samma linje och därmed lyckats påverka politiken mer. Men smaken efter ministerlöner var för stor.