Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla stöder allemansrätten – få utnyttjar den

I veckan inleddes rättegången mot tre äggsamlare som härjat i Stekenjokk.

Annons

Under flera år har de plockat tusentals ägg och för att skydda fågellivet spärrades området av under försommaren. Men Stekenjokk ligger i två län och Västerbotten valde en annan väg. De öppnade igen och utökade informationen.

Det är konstigt att det inte bråkats mer om avspärrningen med tanke på vilket betydande ingrepp det är i allemansrätten. Men det kan kanske tas som ett belägg för myten om det brinnande naturintresset.

SCB:s statistik är tydlig. Trots att det finns ett starkt och utbrett stöd för allemansrätten, är andelen svenskar som regelbundet nyttjar den förhållandevis låg. Det gäller allt från fjällvandring till strövtåg i skog och mark, jakt, fiske, och inte minst turer på långfärdsskridsko – där visar statistiken mest nollor.

Vårt förhållningssätt till naturen styrs av vilka vi är: uppväxt, intressen och samhällsklass. Lågutbildade låginkomsttagare vistas mindre i naturen än högutbildade höginkomsttagare. Och ju fler generationer som växer upp i städer, desto mer förändras förhållandet till naturen.

Något rätt svar på vad som är äkta natur finns inte. Ofta är det aktiv naturvård, alltså mänskliga ingrepp, som ligger bakom de unika naturmiljöerna. Ryggmärgsreflexen att naturen ska skyddas sitter inte i generna utan är inlärd, och ska det fortsättningsvis finnas ett starkt stöd för naturvård, behöver man nog prata mer både om hur den upplevs och hur den kan upptäckas av fler.

En idyllisk bild med spegelblank naturis och en ensam långfärdsskridskoåkare ger mig en fantastisk frihetskänsla, men kan vara ett skräckscenario för någon annan: Vad händer om isen brister, är det inte kallt och varför är personen ensam, så tragiskt! En långskridskofärd må vara en fantastisk upplevelse för vissa, men långt ifrån för alla.

Jag minns 1990-talet när snowboarden kom till stan, det var en mindre revolution. Plötsligt lockade Gustavsbergsbacken ett helt annat klientel, inte bara trikåklädda ÖSK-åkare, utan personer med löst sittande kläder och ibland en cigarett i mungipan. Inga traditionella naturmänniskor direkt. Ändå var det just det de var: Människor som upplevde naturen.

Fanns det en halfpipe och ett big jump, behövde brädåkaren inte fara till fjällen. Men för vissa blev det en inkörsport till mer svårtillgängliga naturupplevelser och kanske väcktes hos en och annan ett livslångt naturintresse.

Kvinnan som jag mötte vid Blåhammaren i Foppa-tofflor och leopardtights gav mig en annan bild av fjällvandring och att det finns en kille från Rosengård i ett jämtländskt jaktlag, är nästan lika unikt som att han gör fyra mål i en Champions Leaguematch. Det är synd.

För naturvården är det avgörande att människor fortsätter att gilla naturen. Stekenjokk är ett ovanligt tillgängligt fjällområde som i förlängningen kanske skyddas bättre av att göras ännu mer tillgängligt – inte tvärtom. Är det Jämtland eller Västerbotten som agerat klokast? Det skulle vara intressant att få veta.