Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Allan Edwall: En idealist ut i fingerspetsarna

Han blev inte bara Emils pappa med en hel generation. Han var också vissångare, regissör och teaterdirektör. Och idealist ut i fingerspetsarna.

Annons

I en ny bok av journalisten och författardebutanten Johan Erlandsson porträtteras en av Sveriges mest älskade skådespelare: jämten, ”hoppjerkan” och kommunisten Allan Edwall.

Det är inte förvånande att en 70-talist skriver om Allan Edwall.

Säg den 30-åring som inte vuxit upp med Emil i Lönneberga, Rasmus på luffen, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta, där Allan Edwall spelar pappa, luffare, åldring respektive farfar.

Dessutom hände något med Edwall-bilden 2002.

Det var då skivbolaget National släppte den första samlings-cd:n med hans visor.

Låtar som ”Årstider”, ”Du och jag” och ”Den lilla bäcken”.

Många var vi som undrade varför ingen berättat att han som spelade Paradis-Oskar, Rasmus luffarkompis, gjort så fantastisk musik.

När Stefan Sundström samma år släppte ”Sundström spelar Allan” förklarade han att han höll Edwall högre än självaste Cornelis Vreeswijk.

En av dem som upptäckte Allan Edwalls samhällsengagemang via musiken var journalisten Johan Erlandsson (född 1977), till vardags reporter på fackliga Kommunalarbetaren i Stockholm.

Men när han sökte efter biografer i bibliotekskatalogen blev det ont om träffar.

– Då tänkte jag: man kanske ska försöka själv, säger han när vi ses på ett café i Stockholm.

Sagt och genomfört.

Nu kommer ”Då kan man lika gärna kittla varandra – en bok om Allan Edwall” (Atlas förlag), byggd på ett 80-tal intervjuer med bland andra Allan Edwalls familj, Ingmar Bergman – enligt honom var det ”smaskens” att jobba med Edwall – och den nära vännen och kollegan Björn Gustafson.

Boktiteln hämtas från en intervju med Allan Edwall där han säger: ”Man får inte spela en komedi bara för att den är rolig – då kan man lika gärna kittla varandra”, och understryker detta som var ett av hans kännetecken: allvaret, den där edwallska strävsamheten som syns i själva ansiktsfårorna.

Erlandsson berättar om den rastlöse Allan Edwall – själv kallar han sig ”hoppjerka” – som efter uppväxten i brukssamhället Hissmofors flyttar till huvudstaden där han halkar in på teaterbanan och gör succé.

I boken beskrivs en skådespelare och sedermera regissör som tog sin konst på allvar och som samtidigt var aktiv i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och engagerad fackligt i Teaterförbundet.

Att idealen stod i första rummet visade Edwall bland annat då han startade den egna teatern Brunnsgatan Fyra i Stockholm på 80-talet, vilket inte var en särskilt briljant idé ekonomiskt, men som hyllades konstnärligt.

När Edwall avled 1997 togs Teater Brunnsgatan Fyra över av Kristina Lugn.

Johan Erlandsson har i sin bok utgått från fragment – anekdoter, historier, intervjuer – och säger sig inte vilja göra en analys av Allan Edwall.

Han har i stället försök t skapa en mångfald av bilder: A v den humoristiske och älskade skådespelaren, av den respekterade humanisten och av konstnären som lät sitt arbete gå först.

– Ibland känner jag att jag seglar på risken att jag kan ha varit för ljus i min bild av Allan Edwall, säger Johan Erlandsson.

– Alla som han kände tyckte ju inte om honom. Han hade ju ett jäkla humör och kunde få utbrott.

Hur då?

– Han hade höga krav helt enkelt på sin konst. Om han arbetade med någon som inte delade de höga kraven tror jag inte att det var så lätt. Han var radikal både politiskt och i sitt arbete.

– Jag tror man kan säga att han tyckte teatern var något jäkligt viktigt.

Uppväxten i det jämtländska brukssamhället präglade Edwall, och en ingång till att förstå detta är musiken.

Första låten ”Årstider” på debutalbumet Grovdoppa – talande för Allan Edwalls oberäknelighet är att han skivdebuterar som 55-åring 1979 – skildrar en bruksort i förfall.

När fabriken läggs ner tar direktören kosingen och sticker och chefsingenjören rekryteras till nytt jobb.

Kvar går arbetarna med socialbidrag på marker förpestade av industrin.

Låten spelas in 30 år efter att Allan lämnat bygden, men visans patos kommer från en sann Hissmoforsare.

Vad som skildras är inget annat än bruket, pappa Kalles arbetsplats, och dess sammanbrott.

Med sin bok vill Johan Erlandsson bidra till en rikare bild av en av Sveriges stora personligheter under 1900-talet.

– Jag hoppas att jag på något sätt kan problematisera bilden av Emils pappa. Att Emils pappa var med i VPK och att han hade fler sidor än vad vår generation kanske känner till, säger han.

Fotnot: Boken om Allan Edwall utkommer nu på torsdag 14 maj.