Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bygdeloppet

/
  • ”Trött? Nej, bättre än i fjol. Det berodde nog på att tänderna var borta. Luften hittade rätt.”

Det var årets händelse i bygden, det årliga långloppet på skidor. Ja, inte bara i bygden runt sjön. En gång hade ett gäng Trondheimsåkare kommit med bussen och fått stryk. De sega fjällbackarna kunde knäcka den starkaste. En av stadsborna tackade nej till middag och sov i kapprummet.

Annons

Oddbjörn tänkte på det när han stakade fram längs fjällåsen. Han hade två mil kvar och han fick spåra men det gick bra. Hemkoket han lagt under skidorna var perfekt: fäste och glid. Han kollade klockan och log belåtet. Ingen kom bakom och ingen var framför.

Snart skulle Trollåsen uppenbara sig, därefter Sörsjön och den strida bäcken från fjällen där Oddbjörn tagit så många öringar.

Men det var inte vallan som var det verkliga trumfkortet. Det var andningen. Oddbjörn hade ibland haft svårt att få åt sig andan efter tuffa kamper i motlut. Andra hade klivit förbi.

Han fick inte in nog mycket luft i lungorna. 

En kväll på förvåren tog Oddbjörn fram rakspegeln och fann svaret. Det var tänderna som bromsade luften.

Det gjorde ont, vansinnigt ont, att dra ut de två mittersta framtänderna, trots brännvinet. Hovtången var grov och lite rostig. Blodet forsade och Oddbjörn fick stoppa in trasor av en gammal skjorta i munnen.

Han tänkte på det nu när han gled fram mot Trollåsen. Visst gick det lättare att andas nu. Om några år skulle alla åkare att räkna med ha plockat bort framgaddarna, tänkte Oddbjörn och tuggade på en bullkant han hade i fickan.

Han körde över Sörsjöns is. Efter ett tag kunde han höra bäcken som pratade under istäcket. Ingen annan åkare syntes till.

Att vinna bygdeloppet var prestige. Den som gjort det var att räkna med. På en sommardans hade några utsocknes gruffat med Oddbjörn. Det hotade att bli slagsmål. Från alla håll dök grabbar och män upp och bildade en ring.

– Han har vunnit bygdeloppet sex år, ta mig i stället, sa en storväxt man och viftade med högern.

De utsocknes lommade iväg.

Nu gällde det att komma över åsen, sedan in i fjällpasset. Många tyckte att passet var så nära och tog i för mycket. Krafterna tröt. De som kört förut visste att man inte skulle förivra sig.

Efter den sega stakningen och saxningen var Oddbjörn äntligen på toppen. Nu bar det mest utför, sedan var det flackåkning. Trött? Nej, bättre än i fjol. Det berodde nog på att tänderna var borta. Luften hittade rätt.

Han tittade på klockan. Jo, det skulle gå bra. Han småskrattade för sig själv och sög på en bit torkat renkött. Ingen annan åkare syntes till.

Nere i kyrkbyn var det mycket folk, som alltid på tävlingsdagar. Det här var ju årets största dag. Oddbjörn pustade ut bland några fjällbjörkar strax utanför samlingsplatsen. Han ville vara fräsch när han stakade in.

Klockan var prick åtta. Perfekt.

hejade och stakade, åkte in under portalen och fram till funktionären som lämnade ut nummerlappar.

– Oddbjörn, ja – kom du nu?

– Jo.

– Du har skidat hemifrån?

– Jo, det går liksom inga bussar.

Några skrattade.

– Tre mil på morgonen?

– Jo.

– Du får ta en kopp kaffe och en smörgås. Loppet startar ju inte förrän tio. Men vad har hänt med framtänderna?

– Det är liksom en yrkeshemlighet, sa Oddbjörn, som fikade, vann loppet och sedan skidade hem.

Mer läsning

Annons