Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fötterna i tofflorna. Kall mjölk på kvällen.Vanorna vill man ha kvar.

Annons

natt blir dag, efter vår kommer sommar, tro det eller ej, sol följs av regn och det finns en sol fast det regnar, svart blir gärna vitt, hungrig blir mätt, i alla fall ibland, efter torsdag kommer fredag, alltid. Det finns mönster, tecken, spår och bevis. De är synliga. De visar sig i skyn, på skyltar, i spegeln. Överallt. De säger till dig att livet rullar på. I någon riktning och på något sätt, snabbt eller långsamt, så rullar det på.

tänker du, vad ska jag göra för att hinna med, för att orka hänga på? Fortsätt bara i pilens riktning, så blir det bra, säger de som har hunnit en bit på vägen fram i livet. Ta sedan till vänster, därefter till höger, och så rakt fram, hoppsan, nu blir det till gå tre steg tillbaka. Duns! Gjorde det ont att falla ner i det svarta hålet? Mmm, jag vet hur det känns. Men på’t igen. Res dig människa, borsta bort oförrätterna, och gå sedan rak i ryggen, och med blicken klar och beslutsam. Rakt fram.

att göra det, inte för oss som släpar på saker, är du också en sån? Vi som drar på stora tunga ryggsäckar, fyllda med allt som livet gett oss hittills. Och det är både väldigt mycket och ganska lite. Ens vanor vill man ju ha kvar, för de känns trygga, två rostade bröd om morgnarna till kaffet, en dikt om dagen till tröst, fötterna i tofflorna, kall mjölk till kvällen.

Ovanorna, då? Ja, de kan du få om du vill. De är så många att de inte har fått några särskilda namn, mer än just ovanor. En som ofta sticker upp och ut och vill göra sig lite märkvärdig är att jag måste tycka och känna så mycket. Och högt och tydligt dessutom. Ingenting får vara som det är, genast är jag där och petar. Frågar mig: Kan det bli bättre? Eller rättare sagt - hur kan det bli bättre? Är det en vana som har blivit en ovana med åren? Nej, det är en vana som jag har låtit bli till en ovana. Tungt är det släpa på en massa tyckande. Särskilt kanske när ingen har bett en att tycka något.

säger min dotter, som är klok som en pudel och som inte behöver något pekande med hela handen från mig. Hon vet redan hur man hittar bra vägar framåt. Och hon tänker inte leva som jag, det vet jag att hon inte kommer att göra, med en blytung ryggsäck, tre åbäkiga koffertar och ett par sprängfyllda resväskor. Alla mer än välfyllda med vanor och ovanor som mest bara är i vägen. Och inte bara för mig, utan för mina medpassagerare på resan genom livet.

Mer läsning

Annons