Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gröt? Nej tack! Hyttnissen föredrar nubbe

/
  • Personalvård modell Hyttnisse.  Ulla Gustafsson häller upp den nubbe Storsjöhyttans lilla vätte anser sig behöva.
– Vi har inte skött om honom särskilt bra på sistone, medger Anna-Lena Kauppi i bakgrunden. Till vänster Nilla Eneroth.
  • Busig och argsint. Inte såsocialt kompetent men väldigt pålitlig när det brinner i knutarna.

Midvinternattens köld är till ingen nytta, när ugnen är så het att den glöder Mäster har lämnat sin varma hytta kör mot sin borätt på söder Månen går in i sin nya fas, lyser på karaffer och glas, snön skiner vit på hyttans tak Vätten gör sig klar för sitt vak Gröt? Nej tack! Hyttnissen föredrar nubbe.

Annons

Förlåt Viktor Rydberg, men är det inte dags att göra en nytolkning av din klassiker om tomten på bondgården. Han som käkar gröt och grubblar över var gårdsfolket kommer ifrån.

Är inte den en aning utdaterad?

Varför ska lantistomten gå och skräpa som undersysselsatt avbytarbonde när det finns så mycket annat att ägna sig åt?

Jag bara undrar.

Men det visar sig att jag är ute i ogjort ärende, för de urbaniserade tomtarna finns allaredan. Sen lång tid tillbaka jobbar de nattskift på glasbruken.

Mest förstås i Småland. Men därifrån har tomtarnas länsarbetsnämnd i samarbete med Manpower (där finns det nissar) lejt in ett antal vättar för norrlandsjobb.

i Östersund kan vara ett sånt lyckat bemanningsprojekt.

Här lullar en gammal glasvätte runt sen åratal tillbaka.

Hyttnissen är en sorts ordningsvakt. Håller koll på ugnarna och ungarna (dagis), putsar glas och smäller snattare på fingrarna. Han kan vara ganska kolerisk. Dessutom gillar han inte gröt. Han föredrar nubbe.

För att reda ut begreppen sitter vi kring fikabordet i tegelhyttan i hamnen. Jag, Anna-Lena Kauppi, Nilla Eneroth och Ulla Gustafsson.

Har hyttnissen ett namn, undrar jag.

Anna-Lena och Nilla grubblar. Ulla kommer med en gravallvarlig gissning:

– Nisse kanske.

Hur ser han ut?

– Grå...typ.

Hur lång är han?

Här måttar damerna upp ett antal olika längder. Från ett par decimeter till en halvmeter.

Till slut erkänner de att ingen sett hyttnissen i verksamhet.

Fast hans anda svävar, så att säga, över djupen. Det är alla överens om.

Ulla tror inte så mycket på teorin om bemanningsföretag och länsarbetsnämnder:

– Nissen följer med ugnen.

Isåfall skulle Storsjöhyttans tomte vara finländare eftersom ugnen kommer därifrån.

– Vi bjuder honom på Koskenkorva, bekräftar Anna-Lena.

Nilla och Ulla understödjer hypotesen.

– Det vet man ju att holländska nissar föredrar genever.

Hyttnissen har ett eget nubbeglas stående bakom ugnen. Men det har stått tomt en tid och Anna-Lena erkänner att de slarvat med personalvården:

– Vi har inte skött om honom. Och det straffar sig.

Nisse och hans kompisar i branschen skiljer sig markant från Viktor Rydbergs filosofiske och skötsamme tomte. Den typiske hyttnissen är vresig och nyckfull. Förmodligen också bakis. Man får utgå ifrån att han har problem med spriten.

Det i sin tur är arbetsmiljöns fel. En glashytta är svettdrypande het. Och tomtar är ju, som bekant inte så förtjusta i läsk och jordgubbssaft.

Om man vill gå till botten med förekomsten av hyttnissar får man vända sig till en riktig auktoritet. I det här fallet Ingvald Vestholm i Orrefors, pensionerad glasblåsare och östersundsdamernas lärare.

Finns det verkligen hyttnissar, undrar jag skeptiskt.

Ingvald svarar orubbligt:

– Klart de finns. Lika väl som det finns ett storsjöodjur.

Hyttnissens historik sträcker sig långt tillbaka. Kanske 300 år eller mer.

Det var glashyttornas nattvakter – de kallades stoppare – som blev varse vätten en gång i tiden:

– På den tiden var glasbruken vedeldade och eldsvådor inträffade då och då. Då var det vätten som slog larm och väckte stopparn, berättar Ingvald.

Som tack för väl utförd nattjänstgöring började vättarna serveras nubbe i stället för gröt. Det blev snabbt en tradition.

– Vanligast vid jultid, berättar Ingvald.

Ibland har vättarnas mytologi fått en skjuts på vägen av glasblåsarna själva erkänner Ingvald.

då turistresorna till glasbruken blev allt vanligare. Gubbarna i verkstan tittade upp i taket då turisterna flockades runt dem. Samtidigt brukade glasblåsarn skrika högljutt:

– Hörrö, kom ner nu!!

Turisterna glodde förstås upp mot taket. Då passade någon som stod dold bakom ugnen att slänga en skvätt vatten över turister och glasblåsare.

ryggade tillbaka gormade glasblåsarn upp mot taket:

– Nämen, inte ska du pinka på vårt finfrämmande.

Det skulle illustrera hyttnissens temperament. En busig och argsint gynnare. Inte så socialt kompetent men väldigt pålitlig när det brinner i knutarna.

Mer läsning

Annons