Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nyss var det Karin somvägledde och gav råd till människor som befann sig i förändringsprocesser.Nu är hon själv där.Vid ett vägskäl i livet.HIT?DIT

/
  • Man kan behövase sig själv och provasina tankar. Höra hur de låter.Kliva in i ett provrum som speglar dina egna möjlig-heter. Karin funderar attöppna ett provrum för andra.En framtid som personligcoach lockar henne.Bild: Ulla Granqvist-Kallström
  • – Jag har alltid gett råd och stöttat i förändringsprocesser. Nu är det jag som sitter på andra sidan skrivbordet och får känna hur det är, berättar Karin Gunnarsson.

Annons

ör första gången i ett 30-årigt arbetsliv har Karin Gunnarsson nu blivit arbetslös. Hur känns det? Undrar jag när vi ses över en kopp kaffe på stan.

– Först tomt, säger Karin.

– Men sedan blev jag arg och kamplysten. Jag bara ska komma tillbaka till arbetslivet! Någonting ska väl min arbetslivserfarenhet betyda.

Och arbetslivserfarenhet har hon. Ända sedan utbildningen till socionom på 70-talet och till studie- och yrkesvägledare på 80-talet, har hon jobbat med människor i kris, människor som har velat förändra sina liv, eller som har blivit tvungna att göra det. 

Hon har fungerat som rådgivare, bollplank, mentor, konsult. Hon har sagt alla de positiva och rätta sakerna som har fått dem, klienterna, att orka ta steget. För några år sedan började hon som handläggare på ett rehabcenter. Hon gjorde utredningar av långtidssjukskrivna som Försäkringskassan ville ha. Men så förändrades kassans rutiner och regler, och det påverkade kontoret. En dag lades det helt sonika ner. Och arbetslösheten var ett faktum för Karin.

– Jag som alltid har gett råd och stöttat i sådana här förändringsprocesser. Nu är det jag som sitter på andra sidan skrivbordet och får känna hur det är.

Jag höjer koppen och blicken och ser folk rusa förbi därute, på väg någonstans, de är alltid på väg någonstans.

– Det känns som om jag står i ett rum med många dörrar. Och att jag kan välja att öppna någon av dem, kanske har jag aldrig ens sett dörrarna förut. Men nu är det dags att våga öppna en dörr, och sedan kanske en dörr till, säger Karin.

Men, kontrar jag. Det är inte alltid lätt att veta vilken dörr man ska öppna, när man ska göra det och hur det ska gå till. Det är många frågor som man kanske inte får svar på, fortsätter jag. Och så ska man ändå våga göra en förändring.

Karin håller med om det. Hon säger att visst är det så att det krävs mod att ta itu med förändringarna. Och att man måste tro att det går att lösa. Sedan krävs det förstås ett visst mått av tålamod och det är inte lätt att ha det alla gånger, tycker Karin.

till oss som gärna vill ha allt nu att förändring får ta tid. Kanske måste ta tid. Hon menar också att medan man väntar och funderar så kan man öva sig i ödmjukhet. Men även det kan ju vara en aning svårt, enas vi om. Att känna ödmjukhet i ett ovisst nu och ett ännu ovissare i morgon.

på arbetsförmedlingen, tog en nummerlapp, satte sig ner för att vänta, för att få lite basinformation. Kalla fakta som förmedlas rakt över disk. Det är bistra tider för många just nu.

Det gjorde hon i dag. I morgon sitter hon kanske och svarar på en annons, ringer några samtal, träffar vänner och kontaktpersoner i det nätverk som är så viktigt att ha. I tuffa tider ännu mer, än när allt är bara fint, tack så mycket. Viktigt är det med den sociala kompetensen, men som Karin säger:

– Alla pratar om social kompetens, men ingen om förändringskompetens. Det är synd, för ofta är det just en flexibilitet inför förändringar som gör att man går starkare och snabbare ur en sådan process.

Och den där flexibiliteten kan behövas, är vi överens om. För många av oss är rejält instängda i en egen komfortzon, som Karin uttrycker det, och hon förklarar att det är en zon, ett område som med tiden och med alla vanor och ovanor, kommit att göra oss ovilliga att ta itu med förändringar. Rubba inte mina cirklar, liksom. Eller: Man vet vad man har, men inte vad man får. Det kan vara en falsk trygghet som erbjuds innanför dessa komfortzoner.

Jodå, men hon jobbar på att ändra dem. Karin nämner som ett exempel, att hon är noga med att bara ha på sig offerkoftan väldigt korta stunder, för annars är det lätt att hamna i en zon av bitterhet, och det leder inte framåt.

Nu går vi ut i snön för att ta kort. Det tar lite tid, för Karin stannar upp och hejar på än den ena, än den andra. Hon säger att hon vill att folk ska se henne som hon är, och att hon ska se folk som de är. Hon vill inte skämmas för att kontoret gick i konkurs. Och hon behöver inte skämmas heller, för att hon som är proffs på förändringsarbete, nu själv är arbetslös, och för att det är tungt vissa dagar.

–  Det kan kännas som att stå vid en vägskylt, som både pekar både åt vänster och åt höger, säger Karin, men lägger till att hela livet faktiskt är en enda förändring

Och sedan går hon med bestämda steg rakt fram. 

Mer läsning

Annons