Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Organisations-förändringarRegel-förändringarRelations-förändringarCell-förändringarInkomst-förändringarMiljö-förändringar

/
  • Vågade tankartrots det skvalpar tankarna omkringför någon våghals är man inteolika saker läggs i vågskålarna och vägsibland känns vågskålen fullläggs åt sidan

Annons

ntligen är väggen gul! Man kan verkligen önska och längta efter en förändring.

En del förändringar behöver inte vara speciellt stora för att de ska kännas. Typ klippa håret så att man får lugg eller att man kammar benan åt andra hållet.

Många förändringar är till det bättre och bara förnyande och roliga.

det där som händer fast man inte har ett dugg lust. Det som gör att stolen som man sitter på välter. Att man mister jobbet eller en vän. Att man blir sjuk. Det slår ner som en bomb och gör att alla vanor rubbas, det bryter in och förstör den trygga tillvaron. Det är svårt att acceptera och förstå.

En påtvingad förändring försöker man mota bort. Den är onödig, orättvis, obekväm och hemsk. Med all den kraft man har samlar man sitt motstånd.

Kanske vevar man sina armar mot en bergvägg. Arg, ledsen, förtvivlad slår man sig trött. Har man inte då lyckas förändra förändringen så är det bara att finna något sätt att leva vidare med den.

Men det tar tid. Tankar, känslor och ord mals om och om igen.

Till slut har man accepterat och börjar drömma om en förändring som man kan styra över själv.

Undrar hur det skulle kännas om väggen vore gul?

Det enda som man med säkerhet vet är att allt långsamt eller snabbt ändrar sig.

Det blir lättare att fixa det som händer om man har någon slag beredskap för det. Fast man inte kan förbereda sig.

skriver i sin bok ”Förändring” (Cordia förlag) om att försöka finna den inre tryggheten. Den som vi inte kan köpa eller få av någon. Den som man jobbigt nog måste nå i sig själv.

Det är märkligt att livet ska krångla till saker så förfärligt. De enklaste saker som alla behöver för jämnan gömmer livet undan så bra att många har svårt att finna dem. Sitt eget lugn. Sin egen trygghet och självkänsla.

Det snurrar många runt halva sina liv för att finna. Man betalar dyrt. Man reser långt. Man krånglar till det och livet blir krångligt.

Hela tiden med nya drömmar. Skulle det inte bli bättre om bara väggen är gul?

som ett litet tankefrö som landar och som inte vill försvinna. Det växer och tar allt mer plats i ens liv. Försöker man klippa bort det växer det snabbt upp igen och bråkar med kropp och tankar.

Tommy Hellsten beskriver ett eget förändringsarbete som ett inbördeskrig. Man vet inte vart man är på väg. Man vet inte om man är på rätt väg. Man får inga garantier. Men till slut har man inget val utan tar steg framåt som man en del dagar förbannar sig själv för att man tog. Längtar tillbaka, men följer ändå sin längtan framåt. För den är starkare. Människans lust till utveckling är stark.

Förhoppningsvis leder vägarna framåt mot insikter och ödmjukhet. Även när man blir utsatt för förändringar som man inte har ett dugg lust med. Det som gör att stolen välter.

Långsamt eller snabbt. Omvandlas. Ombildas. Förnyar sig. Det blir omställningar. Vare sig vi vill det eller inte.

Nästa person som flyttar in gillar inte gula väggar.

Mot nya kuster. Som man ville till, drömde om, längtade efter. Om man bara vågade. Vi pratar ofta om det, att satsa fullt ut på det nya och okända. Men i verkligheten står vi kvar på stranden och spanar mot horisonten.

säger vi till varandra. Vi som blev kvar. Vi som mäter varje våg för att se om. Snart. Kanske. Våghöjden är den rätta. Lagom låg för en våg. Lagom hög så den dög. Till att betrakta. Jaha, där är vågen. Och här är vi. Ruskar på oss, går in i huset och gör en brasa av gamla minnen. Knastrar bra.

 

för att visa dem, men inte visar dem, för att ingen finns som vill se dem. Struntprat, vi plockar vitrosa, vitgråa snäckor, men vi vågar inte visa dem. Så är det med oss landkrabbor. Och det är därför står vi kvar och spanar, ena handen över ögonen för att skärma av aftonsolens sista strålar.  Vi skärmar av det mesta. Nya tag, tänker vi, i morgon tar vi nya tag. Då hoppar vi på den där stora, utmanande vågen och surfar ut mot nya djärva mål. Men det är i morgon. 

Mer läsning

Annons