Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika Håkan Toresson: Så vad är det med Sverige då, som är värt att vara stolt över?

Nationaldagen gick mig som vanligt nästan spårlöst förbi. Jag hade vigselövning i en av församlingens kyrkor. Därefter städade jag lägenheten och putsade fönster. Dagen avrundades med en rejäl cykeltur.

Annons

På kvällen slötittade jag på tv och fick därför av en slump ändå vara med i firandets final. Framför självaste kungafamiljen framfördes svenska arméns tapto på Logården. Hurra för svenska arméns trumslagare!

LÄS OCKSÅ: Håkan Toresson: Med tillitens rustning är det alldeles ofarligt att misslyckas

Nå, i alla fall. Jag har funderat under dagarna därefter varför jag är så svalt ställd till nationaldagen. Något hänger det förstås ihop med att själva firandet är ett ganska nytt påhitt och att dagen faktiskt varit helgdag i endast drygt tio år. I almanackorna har det tydligt framgått att flaggan ska hissas. Jag minns inte om jag gjorde så under alla de år vi hölls med flaggstång i familjen. Ibland sannolikt, men lika ofta hängde nog den blekta vimpeln kvar där uppe i toppen. Vinden hade slagit ett par knutar längst ut och den slokade sorgset i brisen.Nu tror jag inte att jag är unik i mitt lite njugga förhållningssätt till rikets stora dag. Sverige har inte varit i regelrätt krig sedan Napoleonkrigen för drygt 200 år sedan. Kanske tar vi vårt land för givet? Är det därför?

LÄS OCKSÅ: Håkan Toresson: De val vi träffar idag, spelar de någon roll om 100 år?

Så vad är det med Sverige då, som är värt att vara stolt över? Sverige är nog världens mest individualistiska samhälle. Därvidlag har vi definitivt kört i diket enligt min bestämda uppfattning. Det är i mötet med den andre som vi blir människor. Där blir alla människors okränkbara värdighet synlig. Vi är fria men satta att bära ansvar. För varandra och för skapelsen. Det är också där, i relationen, som svaret på frågan om livets mening kan anas. Sverige vilar också, följaktligen, på humanistisk grund. Människovärdets upphöjande, krigets och våldets förkastande, behovet av bildning. Kyrkofäderna Augustinus och Thomas av Aquinos tankar har satt djupa spår i samtidens sätt att tänka och vara människa i vårt land, liksom i väldig utsträckning förstås Martin Luther. I samband med upplysningstiden framträdde ett sekulärt humanistiskt perspektiv fram, och detta är nog det tredje och mest tydliga draget i det jag här kallar svenskhet. Den sekulära humanismen räknar bort religiösa åskådningar. Gott då, tänker jag, att få påminna om att det sekulära tankesättet, även historiskt, faktiskt vilar på kristen grund.

LÄS OCKSÅ: Håkan Toresson: Den som väljer livet lägger en blomma på polisbilen och öppnar hemmet för främlingen

Således, vi är sekulära och individualistiska humanister. Vi är moderna. Det är ordning och reda. Vi går före. Vi betalar vår skatt och vi ger till de fattiga. Vi är solidariska. Vi har ett kungahus och bejakar mångfald. Vi äter sill vid alla högtider. Samtidigt, världens största lutherska kyrka har sin boning i världens mest sekulära land. Vårt älskade hockeylandslag har mest sannolikt fått sitt namn efter de tre visa männen som kom till Jesusbarnet med gåvor, och vår stolta flaggas gula kors har uppenbart kristet ursprung. Så, vi är kristna, sekulära, individualistiska humanister med klart solidariska drag. Det är ett spännande land vi lever i. Nästa år ställer jag nog fram flaggan på bordet och utbringar en skål till sillen.

Mer läsning

Annons