Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mukiibi är backen som leder skytteligan – "Googlade Östersund när Graham ringde"

/

Han började som målfarlig forward.
Gick vidare som mittfältare och är numera back.
– Men målvakt blir jag nog aldrig, säger Östersunds FK:s succéback Ronald Mukiibi och skrattar.

Annons

Ronald Mukiibis mamma Miriam och pappa Simon flydde från krigets Uganda 1987 och hittade tryggheten i Sverige och Växjö.

– Men det som hände är ingenting jag brukar prata med dem om. Vi blickar hellre framåt och fokuserar på positiva saker, säger Ronald Mukiibi.

Mamma Miriam, storebror Leroy och lillasyster Viola flyttade sedan vidare till Göteborg.

– Det är mamma som uppfostrat oss och hon har verkligen kämpat med tre barn. Jag har henne att tacka för allt och hon är så glad att det går bra för mig, säger Ronald Mukiibi.

Mukiibi är Östersunds FK:s succéback i allsvenskan som har prickat in två mål så här långt. Någon större målskytt har han dock inte varit de senaste åren. Annat var det när han var ung.

– Ja, det kanske inte är så många som vet det, men jag var en riktig målgörare när jag började lira fotboll i BK Mossen. En säsong i sjumanna gjorde jag och min kompis André 39 mål var, säger Mukiibi och skrattar.

Men som 12-åring bytte Ronald till Gais.

– Min kompis farsa hejade på Gais och tog med oss dit. Det var lite spännande med en ny klubb och nya människor. Men man saknade ju också tryggheten och alla vänner i BK Mossen.

I Gais insåg man att grabben från BK Mossen tog skulle passa bättre som mittfältare. Han lyckades bra i sitt nya lag och i sin nya roll samtidigt som han längtade tillbaka till moderklubben.

Under åren bytte han flera gånger mellan BK Mossen och Gais.

– Till slut sa Gais nej när jag ville komma tillbaka för tredje gången. Jag minns att tränaren sa "om du spelar i allsvenskan om några år så har vi gjort fel beslut."

I stället blev det Qviding som blev ny klubb för Ronald Mukiibi i jakten på drömmen om att en dag få spela i allsvenskan.

– När jag kom till Qviding berättade jag att jag var anfallare. Jag spottade in mål i de första matcherna, sedan gick det sämre och jag blev nedflyttad till mittfältet ganska snabbt. Det gick bra i början i J17 division 1 och jag blev uppflyttad till J18. Det var förstås stort sedan att bli uppflyttad till U21-laget och få möta spelare som man sett spela i allsvenskan. Då kände jag att jag började närma mig drömmen, säger Mukiibi.

Men en meniskskada höll på att spoliera hela karriären.

– Jag hade jättesvårt att komma tillbaka efter operationen. Jag tappade självförtroendet helt. När jag kom tillbaka kunde jag inte ta mig förbi den sämste spelare i laget som jag aldrig hade några problem med förut. Det blev en jobbig period som jag helst inte vill prata om. Det var en mix mellan fotbollsmässiga saker och annat som hände i livet då. Det fick mig att fundera på att börja jobba och ta en paus från fotbollen. Hade jag lagt av med fotbollen då vet jag inte riktigt vad som hade hänt.

Mukiibi tar ett djupt andetag och berättar om vändningen.

– Jag gick till tränaren Bosko Orovic och sa att jag ville ta en time out från fotbollen. Men han sa att jag absolut inte skulle göra det. Han ville att jag skulle komma på träningarna och bara ha roligt. Jag fick spela på vilken position jag ville på träningarna. Jag skulle bara hitta glädjen och det gjorde jag till slut, säger Mukiibi.

En dag kom Bosko Orovic fram till Mukiibi och sa att han ville testa honom i en ny situation.

– Han sa "jag tror att du skulle bli en bra mittback". Jag kände att det ville jag absolut inte bli eftersom jag inte är någon försvarsspelare. Men jag testade och det fungerade bra. Laget hade en riktigt bra period och vi blev höstens lag.

En dag fick Mukiibi samtalet som han drömt om. Ett allsvenskt lag ville skriva kontrakt med honom.

– Det var lite overkligt. Häcken ville köpa ut mig. När jag stängde av telefonen så stod jag bara och tittade ut genom fönstret och tänkte att nu börjar det på allvar, säger Mukiibi.

Men tiden i Häcken blev långt ifrån vad han hade tänkt sig. Han fick inte spela.

– Ett enda inhopp blev det och det var när Walid Atta skadade sig.

När så samtalet kom från Östersunds FK:s coach Graham Potter i april förra året om att låna honom blev det ett jobbigt beslut.

– Hur skulle jag göra? Fortsätta att kämpa om en allsvensk plats i ett lag som inte riktigt trodde på mig eller gå till ett lag i en lägre serie? Sedan visste jag inte om jag ville lämna Göteborg. Jag gick in och googlade på Östersund för att se hur långt upp i landet det låg. Men nu i efterhand är jag nöjd med beslutet att flytta, säger Mukiibi och skrattar.

Första säsongen i Östersunds FK var dock ingen succé enligt Mukiibi själv och han vet att han var ifrågasatt.

– Jag går alltid genom matcherna på video och under förra året tyckte jag inte riktigt om hur jag såg ut när jag spelade. I år vet jag tydligare vad jag ska göra och att det gått bra kan bero på att jag har en tydligare roll. Jag vet mer vad som förväntas av mig och jag har även fått en hel försäsong med laget, det är viktigt.

– Jag vet att jag har en del att jobba på i försvarsspelet och även offensivt, ingen här är en färdig fotbollsspelare. Matchen mot Örebro hemma är en sådan match där jag kunde ha gjort det bättre. Men jag lär mig saker nästan varje dag här, säger Ronald Mukiibi.

Nu väntar IFK Göteborg hemma på söndag och för göteborgaren Mukiibi blir det förstås lite speciellt.

– Jag har aldrig varit någon IFK:are, men det är klart att jag var på många matcher när jag var yngre. Det måste kännas speciellt också för alla människor i Östersund som gillar fotboll att IFK Göteborg kommer på besök. Vi ska ta tre poäng och jag hoppas det blir mycket folk och att de ger mycket ljud ifrån sig och släpper ut sina känslor. Vi ska i alla fall försöka bjuda på underhållning.

På söndag kväll hoppas han kunna ringa ett roligt samtal till mamma Miriam.

– Min familj blir glad när det går bra för mig och det är den bästa känslan, när jag kan ringa min mamma och mina syskon och säga att vi har vunnit och att jag har gjort mål till och med. Då mår jag bra!

Mer läsning

Annons