Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Allt är lögn, Liza!

Annons

”Äntligen stod prästen i predikstolen”, skriver Selma Lagerlöf i öppningsmeningen av Gösta Berlings saga.

Och titeln anger tydlig vad det är vi läsare har att förvänta oss: en saga.

”Det var en gång” skriver bröderna Grimm och även här manifesteras en överenskommelse med läsaren i första meningen: Detta är en saga och ingen sann historia.

Ingen litteratur eller berättelse är sann.

Redan Aristoteles framhöll att dikt handlar om det som skulle kunna hända. Själva litteraturens väsen är att skapa en fiktion, att hitta på.

Skönlitteraturen bär ett oskrivet kontrakt inom sig: det som sägs, tänks och känns i en litterär text har aldrig sagts, tänkts och känts på exakt det sättet – även om vissa författare påstår något annat.

Det borde varje läsare som öppnar en bok vara medveten om.

på länsbiblioteket på jakt efter några böcker och stannar upp vid en vit rund snurrställning.

Högst upp sitter en skylt och med stora bokstäver står det: ”Läs biografin – möt människan”, jag ryser.

Jag har alltid känt en stor misstro mot biografier, självbiografier och ”sanna historier”.

För själva skapelseögonblicket, nedtecknandet av berättelsen är en efterkonstruktion av en händelse, en tolkning av det som en gång skett.

Vem kan minnas vad han eller hon tänkte och gjorde i 3- eller 5-årsåldern?

Det vi hört om oss själva som barn är också berättelser, skapat av någon som minns och dessa minnen blir till våra minnen och berättelser men är de sanna då?

Snarare en blandning av det föreställda och det som hände.

Fantasifoster.

som är litteraturens och berättelsernas styrka än i dag, att kunna nå in i det djupt mänskliga?

Just för att de inte har kravet på sig att ”berätta sanningen” Att inte begränsas av sanningen ger en frihet att skildra saker och ting som om de kunde vara.

Det som står i texten kan kännas äktare och verkligare än själva ”verkligheten”.

Litteraturen och då kanske främst romaner skildrar fiktiva verkligheter.

Och är det inte här vi kan möta människan, både andra och oss själva?

Kanske är det trots allt så att vi genom litteraturen kommer närmare det sanna än genom verkliga händelser, utan att litteraturen för den skull måste vara sann.

Så låt mig göra en ”omvänd Marklund” och ropa högt: ”Allt är lögn”.