Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt jag önskar är en riktigt skämmig höst

Jag är otroligt förtjust i Stephen Fry.

Annons

Om någon mot förmodan inte vet vem han är så är han en brittisk skådespelare, komiker och författare, i Sverige kanske mest känd genom humorprogram som "A bit of Fry and Laurie" och "Jeeves and Wooster", samt dokumentärer om Wagner, utrotningshotade djur, bipolär sjukdom och homosexuellas situation runt om i världen.

Han är också älskad programledare för knasfrågesportsprogrammet Qi.

Och jag överdriver inte när jag säger älskad ‧ – för det är det han är.

I en undersökning som gjordes i Storbritannien för något år sedan blev Fry den mest önskade middagsgästen av alla kända personer, och slog alltså sådana som Barack Obama, Queen Elizabeth II och Pippa Middleton.

Men trots alla dessa framgångar och all denna kärlek från publiken skriver han i sin självbiografi nummer två "The Fry Chronicles" (trean kom ut i veckan och berör bland annat hans drogmissbruk) att han inte för ett ögonblick i sitt liv känt sig självsäker eller självklar i något sammanhang.

Istället berättar han så ärligt det bara låter sig göras om osäkerhet, skam och tvivel och om en stundtals ganska så tröstlös vandring mellan polerna självhat och hybris.

Han skriver att han gör det med förhoppningen om att någon ska känna igen sig.

Det gör man, det kan jag lova. Rodnar, skrattar, hajar till.

Och slås samtidigt av hur lite självförtroende egentligen har med framgång att göra.

Annars är vi ju invaggade i det lite till mans och kvinns, att lyfta fram våra så kallade USP:ar (unique selling points), vårda våra personliga varumärken, och försöka framstå som om vi fötts i smörbyttan och fortsatt sitta där och sleva i oss hela livet.

Men kanske är det dags att lyfta fram självtvivlet nu.

"Utan tvivel är man inte klok" skrev Tage Danielsson och det ligger ju massor i det.

Dessutom hör självtvivlet skapandet till, oavsett om det handlar om att sticka en tröja, bygga en altan, skriva en sketch eller kanske en bok.

Den som stinn av självförtroende rusar mot slutet riskerar att missa en maska, mäta fel på virket eller förlora en möjlighet att formulera sig skarpare, bara för att självtvivlet aldrig fanns på plats.

Det är förstås skitjobbigt att bära på, stundtals nästan outhärdligt, men samtidigt det som får oss att arbeta hårdare, att anstränga oss lite till, så att något ska bli lite, lite bättre. Därför hoppas jag på en höst av osäkerhet, fumlighet, skam och knallröda kinder.

Självtvivel är ju så rasande attraktivt jämfört med självförtroende – inte minst i Frys format.