Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ALMEDALEN: De rika alltid problemet för vänstern

Kan de inte så romantiska, ekonomiska överväganden som Jane Austens (1775-1817) romanhjältinnor måste förhålla sig till säga något om världsekonomin och -politiken i dag?

Annons

Ja, det menar den franske nationalekonomen Thomas Piketty, influgen till Almedalen av LO, och tänker på den låga men stabila ekonomiska avkastning som rådde också när agrarekonomin sakta konverterades i industrialismen.

På Austens tid fick man gifta sig till en behagligt luxuös framtid som ärvdes. Till denna ordning varnar Piketty att världen är på väg tillbaka.

Förmögenheterna kom fram till cirka 1910 att växa särskilt mycket för de mest förmögna; strax innan världsbranden ägde tio procent av befolkningen 90 procent av tillgångarna.

När kapitalism och fred blev världsordning i den västliga kultursfären tänktes en mogen marknadsekonomi jämna ut förhållandet mellan inkomst- och kapitaltillväxt. Till detta bidrog också såväl befolkningsutveckling som produktivitetsökning.

Men senkapitalismen har levererat något annat. Regeringarna har lånat till tillväxten. Befolkningsökningen är nära noll. Produktivitetstakten har avstannat. Ändå ökar den privata förmögenhetstillväxten.

Piketty kan övertygande visa att avkastningen på kapital i ekonomin konstant ligger över ekonomins tillväxt.

I en fullsatt jätteaula i Visby underströk Piketty att hans talang ligger på datainsamling och tesbekräftelse, inte prognoser och politikförslag.

Ändå ägnar han sig en del åt just sådant, ivrigt påhejad av LO som suckar åt att Persson och Reinfeldt avskaffat gåvoskatter, förmögenhetsskatter och fastighetsskatter.

Plötsligt framstår en "pikettyskatt" på... ja, allt möjligt, som det verkliga alexandershugget mot det vänstern kallar "klyftorna".

Jag har skrivit det förut: Har man bara en hammare i verktygslådan tenderar alla problem att se ut som en spik.

Men Pikettys kritik mot denna fas i den i sig önskvärda kapitalismen förtjänar att undersökas i detalj av liberaler.

Företagsledningars makt över sin egen ersättningsnivå är osund och har lett till provocerande nivåer, utan koppling till motsvarande prestationer. Avarter finns också i Sverige men de bisarra lönenivåerna finns inte i vårt land.

Det är delvis en följd av att de verkliga toppuniversiteten som utbildar de mest högspecialiserade finansiella experterna och företagsledarna inte heller finns i Sverige.

Betydande delar av förmögenhetstillväxten (villor och borätter står för 60 procent av Sveriges samlade förmögenhet) beror på fastighetspriserna. Det är tillgångar som i praktiken spritts till allt fler i befolkningen i takt med att fler äger sin bostad.

Men ur ett liberalt perspektiv är det inte önskvärt med höga skatter på arbete och låga skatter på ägande. Statliga ränteavdrag dopar dessutom fastighetsmarknaden rejält.

Den meritokratiska, liberala revolutionen mot konservatismen, innebär att talang, utbildning och hårt arbete ska premieras, att alla ska komma till sin rätt och att ärvda privilegier ska betyda allt mindre.

Att det i högre utsträckning blir möjligt att leva gott på kapital som pappa tjänade ihop på 1980-talet är föga i linje med liberala ideal.

Piketty bortser också i stor utsträckning ifrån att en stor del av förmögenhetstillväxten är en följd av värdestegringar i pensionsfonder som ju ägs av lönetagarna själva och vars avkastning också tillfaller dem och inte onda kapitalister.

Vänstern bortser å sin sida från att Piketty i samtliga intervjuer och även i sin Visbyföreläsning förklarar att skatter faktiskt inte utgör den bäst verkande klassutjämnande faktorn; det gör i stället ett utbildningsväsende som är gratis och som ger alla lika chanser.

Slutligen: En suktande vänster ger gärna Piketty problemformuleringsprivilegiet. Som alltid blir problemet då de rika och målet det önskvärda i sig att de rika blir fattigare.

Mindre kraft ägnar som vanligt vänstern åt att söka teorier om hur de fattiga kan bli rikare i stället. Den verkligt intressanta "klyftan" i Sverige går mellan dem som har jobb och de som inte har det.

Där är Pikettys historiska genomgång renons på idéer. Om sänkta kostnader för att anställa, lägre ingångslöner så att fler snabbt får sitt första jobb, pragmatiska lösningar med statligt stöd för dem som står längst från arbetsmarknaden och andra verkningsfulla åtgärder har inte Thomas Piketty några teorier.

Annons