Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

ALMEDALEN: I kommunhusen får Björklund inga vänner

Jan Björklund kan sin liberala historia på jämställdhetsområdet – och det är en historia att vara stolt över.

Annons

Folkpartiledarens tal i Almedalen på lördagen inleddes med en uppräkning av namn och reformer och initiativ som FP räknar som de sina; att börja talet med att konstatera att Selma Lagerlöf – som representerade det som i dag är Folkpartiet i fullmäktige i Östra Ämtervik på 1920-talet – kunde få Nobelpriset 1909, men inte fick rösta på den tiden, var en fin liten retorisk finess.

Björklund är en duktig talare, men behållningen i Almedalen på lördagen var inte resonemangen kring de rödgrönas löftespolitik eller attackerna mot Gudrun Schyman (Björklund får för övrigt passa sig så att hans problemet är inte att Schyman är feminist, utan att hon är socialist blir lika uttjatat som skämten om problemen med rysk gas…).

Det är utspelet – det som Björklund beskrev som att gå från ord till handling – om en jämställdhetsmiljard för högre lön i skolan och vården som kan bli något som lever vidare i valrörelsen, och som faktiskt kan locka tillbaka en del av de traditionella FP-väljarna.

Att som Folkpartiet utlova fler förstelärare i skolan, ett nytt karriärsteg i förskolan – förstelärare även där – och karriärtjänster för barnmorskor och specialistsjuksköterskor har egentligen inget att göra med att man vill skapa nya tjänster, med andra ansvarsområden än vad som finns i dag, i den offentliga sektorn.

FP vill ha upp lönerna för akademiker som valt att arbeta i kvinnodominerade yrken i kommuner och landsting, och man litar inte på att de förtroendevalda ute i landet klarar av det uppdraget. Punkt slut.

Utbildningsministern och hans kolleger i FP-toppen uttrycker ett sådant misstroende mot kommunerna och landstingen som arbetsgivare att SKL snart kommer att porta Jan Björklund från sina kongresser, men man har fog för attackerna.

Riksdagspolitiker i all ära, men i kampen om vilken grupp som gör allra minst för att höja statusen på läraryrket så är kommunpolitikerna i en klass för sig.

Så in med mer statliga och öronmärkta pengar, så att lärare, förskollärare, sjuksköterskor och barnmorskor kan få högre löner.

Nej, alla verksamhetschefer i sjukvården och alla skolledare ute i kommunerna kommer inte att jubla. Jan Björklund framhåller ständigt att karriärtjänsterna hjälper till att lyfta lönerna även för dem som inte får prefixet "förste-", men mer än en arbetsgivare sitter säkert och förbannar det faktum att de vanligtvis hyfsat smidiga förhandlingarna med facken kryddas med punkterna och vilka ska få mycket mer än de andra och hur ska vi kompensera de anställda som inte fick statligt påslag?

Och ja, det finns en fara i att man, för att motivera lönehöjningarna, skapar lokala arbetsbeskrivningar, eller gör tolkningar av de statliga påbuden, som egentligen inte gagnar verksamheten.

Grundtanken med förstelärartjänsterna är ju inte att skapa någon form av lärarutbildare light eller biträdande rektor, utan att bra lärare ska ha bra löner.

Björklund sänder dock en viktig signal om att man ser insatsen som görs av, och kompetensen som finns hos, alla de kvinnor och män (även om den gruppen är mindre) som skaffat sig långa akademiska utbildningar och valt samhällsbärande yrken inom skola och sjukvård, trots att det inte alls betalar sig ekonomiskt på lång sikt.

Signalen om att kommun- och landstingspolitikerna får ta och skärpa sig är bara en bonus.