Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Älska verket, hata konstnären

"Guernica", "Moderna Tider", "Annie Hall", "Rosemary’s Baby"... alla är de storartade konstverk - det är de flesta överens om - men konstverk sprungna ur labila, sjukliga psyken; ur människor med en (möjligen) mycket sorglig människosyn i allmänhet och en sorglig kvinnosyn i synnerhet.

Annons

Nu är Woody Allen på tapeten igen, apropå detta, och fruktansvärda anklagelser om sexuella övergrepp bubblar upp i massmedia. Detta mot en fond av Allens redan hårt kritiserade äktenskap med styvdottern Soon-Yi Previn.

Frågan om det går att särskilja konsten från konstnären aktualiseras därmed (liksom frågan om konst, musik, litteratur ska betraktas som metafysiska uttryck eller bara en förlängning av upphovskvinnorna och -männen; är konstnärerna skönhetens verkliga anstiftare eller bara radiomottagare av nåt som sänts ut från en värld bortom denna?).

Fallet Woody Allen är svårt, eftersom övergreppsanklagelserna ligger långt tillbaka i tiden och aldrig kommer att gå att styrka.

Hans äktenskap med styvdottern är dock ett bisarrt faktum och föder givetvis en rad genuint obehagliga frågor.

I andra vågskålen: Allens sätt att med dråplig humor närma sig dödens obegriplighet och äktenskapets absurditeter.

Liksom hans skoningslösa självironi; få konstnärer är så fullständigt prestigelösa när det gäller självbilden som han, och hans kreativitet och mångsidighet är fullständigt makalös.

Konstnärskapet spänner över en rad genrer. Från renodlad buskis som i "Small Time Crooks" och "Life & Death", via mockumentärer som "Zelig", musikaler som "Alla Säger Jag Älskar Dig", science fiction som "Sjusovaren" till nattsvarta dramer som "Interiors" och "Små och Stora Brott". Och däremellan tidlösa mästerverk som "Hannah och hennes Systrar", "Radio Days", "Annie Hall" och "Dur & Moll".

Få filmskapare har närmat sig det mänskliga psyket med sån obändighet nyfikenhet. Få konstnärer har varit så stenhårt disciplinerade i sitt arbete och hållit en så hög lägstanivå.

Men tanken på att Allen skulle ha begått sexuella övergrepp på barn gnager (rimligtvis) obarmhärtigt i bakhuvudet på de flesta av hans fans en dag som denna. 

Det gör det på mig och efter de senaste anklagelserna märker jag att jag börjar få väldigt svårt att intressera mig för hans alster. 

Hans skälmaktiga humor får mig fortfarande att skratta högt, hans existentiella funderingar får mig att känna mig mindre ensam.

Men när jag ser "Radio Days" och hör slutrepliken ropas ut över New Yorks hustak: "Beware evildoers, wherever you are!" kan jag inte låta bli att fundera på om det är en freudiansk felsägning som Allen faktiskt riktade mot sig själv redan då, när det begav sig, 1987.