Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Amanda Labbart: "Skildringen av landsbygden är en retorisk misshandel som influerat politiken"

"Det är inte roligt när vi driver med landsbygdsbons intelligens. Det är inte roligt därför att den här synen systematiskt genomsyrar vår kultur."
Landsbygdens befolkning är utsatt för fördomsfulla skildringar och utmålas som en börda. Det skadar det politiska samtalet, skapar ett snedvridet debattklimat och är en form av våldsutövning, skriver Amanda Labbart.

DEBATT

Efter Uppdrag Gransknings program om ockupationen i Ådalen skrev jag en arg lista om alla de sätt som programmet var en våldsutövning på en kommun och dess invånare. Listan spreds som en löpeld och publicerades i flera lokaltidningar.

Människor har skrivit och tackat för texten och jag är så klart rörd och glad över att ha fått äran att sätta ord på något som är viktigt för många. Men jag blir också frustrerad över att det väcker så stor uppmärksamhet när någon pekar ut den här typen av medialt våld. Det måste betyda att det är mer normaliserat än jag anade.

Sedan industrialiseringen har det politiska samtalet om glesbygden präglats av en negativ syn på människor som bor på landet.

För så här är det: det finns olika sätt att utöva våld. Ett av de sätten är hur UG behandlade de medborgare vars intressen och problem de har i uppgift att värna och berätta om. En annan typ av våldsutövning är det retoriska angrepp på glesbygdsbefolkningen som drivs på av det politiska samtalet.

Hur vi pratar om saker påverkar både vår värdering och syn på det som diskuteras. Sedan industrialiseringen har det politiska samtalet om glesbygden präglats av en negativ syn på människor som bor på landet.

Det sker på flera plan. Vi har dels det politiska samtalet som framställer glesbygden som en börda som kräver konstgjord andning för att hållas vid liv. Jag har vid flera tillfällen suttit i samtal om statens skuld till vår urbefolkning och hört olika personer vid flera tillfällen yttra versioner av åsikten att ”vi inte kan ge bidrag för att några ska kunna hänga uppe i Norrland och tälja smörknivar”.

Denna inställning är inte någon extrem åsikt utan snarare en attityd som präglar det politiska samtalet om vårt eget ursprung. Ja, vårt eget ursprung säger jag, för vårt ursprung är den självförsörjande, rurala livsstilen.

Det är en retorisk misshandel med rötter långt tillbaka i tiden som i förlängningen har influerat svensk politik.

Sedan har vi det våld som utövas i form av bildspråk och karakterisering. Hur ofta har du inte hört eller sett någon göra sig lustig över ”bonnläppen”? Hur många gånger har du inte suttit bredvid när någon helt ogenerat antytt att landsbygdsbon är mindre intelligent?

Det är som att vi kollektivt beter oss som en tonåring mitt i en frigörelseprocess där vi måste förlöjliga och ta avstånd för att bevisa hur moderna och urbana vi är. Det blir nästan pinsamt uppenbart vilket stort, öppet komplex den moderna människan lever med. Vi gör allt för att inte kopplas ihop med vårt lantliga ursprung.

Inom populärkulturen påtvingas vi gång efter gång berättelser där karaktärer längtar bort från sin emotionellt och intellektuellt trånga lilla ort och slutligen finner sin plats i städernas pulserande kulturliv. På SVT kan du just nu följa två komediserier där man helt skamlöst driver med landsbygdsbons sociala intelligens.

Serieskaparna anspelar hejdlöst på generande uttjatade och platta stereotyper, och visst ska vi kunna skoja om saker, visst är det sunt med lite självdistans, visst drivs det föraktfullt med stockholmaren men det är också här makten över samtalet kommer in.

Det är bara att titta på samernas historia: retorik leder till politik.

För det är inte roligt när vi driver med landsbygdsbons intelligens. Det är inte roligt därför att den här synen systematiskt genomsyrar vår kultur. Det är en retorisk misshandel med rötter långt tillbaka i tiden som i förlängningen har influerat svensk politik.

Det är bara att titta på samernas historia: retorik leder till politik. Det är så det går till när förtryck rättfärdigas och får fortlöpa utan större motstånd. Vi ser det genom hela historien och över hela världen.   

Det sätt på vilket det kulturella, politiska och offentliga samtalet ofta behandlar landsbygden och landsbygdsbon är inget annat än en form av våld. Det skadar samhället, det skadar hur vi ser på varandra. Det skadar vår självbild, vår framtid.

Det skapar en polarisering mellan stadsbon och landsbygdsbon som flyttar samtalet från de viktiga frågorna över till att präglas av ett ”vi och dem”-tänk. Det framställer landsbygdsbon som insnöad och inskränkt samtidigt som det konstruerar en bild av stadsbon som en arrogant mobbare; två föreställningar som är helt falska.

Det är politiken som är åt helvete. Men allt börjar någonstans runt middagsbordet när någon yttrar en förnedrande fördom om samer som sitter och täljer smörknivar på socialbidrag – och ingen säger emot för att ingen vill förstöra stämningen.

Och jag kan omöjligt vara på alla tillställningar överallt hela tiden och vara den där ständiga partypoopern.

Amanda Labbart, utflyttad stadsbo, Bjuråker