Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ambassadör med lokal passion

Som barn smakade hon både kobajs, flugor och liljekonvaljer. I dag är hon programledare för Meny i radio och en av länets stora matprofiler.

Annons

Allt hänger ihop, är ett uttryck hon ofta använder när hon ska förklara något. När Fia Gulliksson utsågs till matambassadör tyckte hon att det var pinsamt att det inte gick att få lokalt producerad mat på Östersunds krogar. 2012 var hon med och startade Jazzköket. Mellan 4 ögon berättar hon också att hon skäms över att det fortfarande används så lite lokala råvaror till mat som serveras barn och gamla i kommunen.

Varifrån kommer ditt matintresse?

– Jag har alltid haft det. Det finns bilder på mig när jag är två år och står i köket och steker ägg och gråter för att jag måste gå och lägga mig. Jag älskade att vara i köket. Men jag förstod det nog inte riktigt förrän jag slutade gymnasiet och flyttade upp till Åre där jag jobbade på ett hotell och insåg att jag ville vara i köket.

– Jag har också lingue plicata, extra sprickor i tungan, vilket gör att jag känner smaker väldigt tydligt. Kanske var det där det började, att jag har en genetiskt bra palett. Och snacka om att jag smakade som barn. Jag stoppade i mig så mycket att jag hade klippkort på magpumpning. Jag har ätit kobajs i en hage, liljekonvaljblommor och slickat i mig mediciner, det vill säga höljet som omger dragéer. Jag fick också följa med mamma på en fin damlunch, där jag gick runt och plockade på mig flugor som låg i fönstren. Jag plockade av dem vingarna och lade dem i klänningsfickan, gick fram till den fina värdinnan och radade upp flugorna. Sedan åt jag upp dem, en efter en. Men Sofia, det där kan väl inte smaka så gott, sa hon. Inte så illa, hade jag svarat.

Hur stor del av ditt liv ägnar du åt mat?

– Hela dygnet i stort sett. I alla fall när det gäller tankar kring mat. Nu står jag ju inte så mycket i köket sedan vi öppnade Jazzköket, men jag gör recept och kommer med idéer. I radioprogrammet Meny lagar vi mat, men hemma lagar jag mindre mat nu. Det saknar jag verkligen. Hemma lagar jag mat på söndagarna, då blir det långkok och stora mängder. Så mat upptar en stor del av mitt liv, men jag har i gengäld rätt dålig koll på annat. Sport till exempel.

Just vardagsmat är ju inte alltid så roligt att göra?

– Så är det även för mig. Men jag är bra på att planera och har frysen full med kött och bär. Du kan alltid äta vällagad mat utan att lägga allt för mycket tid.

Hur då? Har du några tips för vardagsstressade?

– Till exempel att ägna en dag i veckan åt matlagning. När vi gör lasagne så gör vi för 30 personer och fryser in. Då finns det alltid. Man kan också göra grönsaksrätter eller soppor, det går fort. Soppor går ju också bra att frysa in.

Kollar du matprogram på tv också?

– Jag har inte haft tv på åtta år, men jag kollar i datorn. Senast såg jag Sveriges Mästerkock och reagerade på att det bara är män i juryn. Det handlar inte så mycket om kön, utan om dynamik. De hade kunnat plocka in till exempel Lisa Förare Winbladh i juryn, då hade den blivit mer dynamisk.

Man får ju också en bild av att matlagning på högre nivå utförs av män?

– Där tycker jag att medierna har ett ansvar att tänka till. Jag är extremt nog med att det ska vara lika många manliga och kvinnliga gästkockar i Meny. Kanske måste man leta lite mer när det gäller vissa områden, men det finns!

Misslyckas du aldrig i köket?

– Jo, det är klart jag gör. Om man inte misslyckas kommer man aldrig vidare. Men då får man kliva runt det på något sätt. Bränner man såsen kan man lägga i en skiva potatis, det finns alltid tricks.

Trivs du med att stå i centrum?

– Jag tycker inte det är jättetrevligt faktiskt. Men jag tycker att jag har något viktigt att berätta och använder mig själv som verktyg.

Jag såg att du blivit omskriven i en isländsk tidning under rubriken "Hjärtat som flyttade fjäll och skapade lycka och jobb". Hur känns det att läsa det?

– I’m humbled, svarade jag. (Jag känner mig ödmjuk). Det är ju fantastiskt att kunna skapa jobb, men också ett stort ansvar. Jag räknade efter och såg att sedan vi öppnade Jazzköket i september 2012 har vi bidragit med skatter till kommunen motsvarande fyra lärartjänster. Så förutom våra 14 anställda har vi också bidragit till andras jobb. Det är också viktigt att se att företagarna och det offentliga lever i en symbios med varandra på det sättet, att allt hänger ihop.

Du har ju en speciell syn på mat, som ju också är en sorts filosofi?

– Det har tagit nästan 25 år att formulera det, så var det ju inte från början. Men jag tror att om vi förändrar vårt matsystem och vårt sätt att tänka kring mat kan vi göra den här planeten mer hållbar. Jag kan läsa in gastronomi i all samhällsutveckling egentligen. Framför allt var det när jag själv fick barn som jag började fundera på kommande generationer.

Vad vi lämnar efter oss till våra barn?

– Ja. Drivkraften är att kunna göra sitt bästa under den tid vi har. Vad är annars meningen med det här livet?

Många av dina tankar kring bra och lokala råvaror har ju fått stort genomslag. Men hur har det gått med tankarna kring barnens och de äldres mat i kommunen?

– Det har inte hänt så mycket där. Jag blev utsedd till mat-ambassadör och har skämts över att vi fortfarande bara har tre procent lokala råvaror på de offentliga borden, det är pinsamt. Man skyller på reglerna om offentlig upphandling och säger att det inte går att ändra. Men det är klart att det går om man ställer andra krav. Om man kräver att det ska vara knorr på grisen får man i alla fall svenskt griskött.

– Vi har så stränga lagar när det gäller djurskydd, vilket ställer höga krav på våra bönder. När vi sedan ska handla mat för offentliga medel sänker vi kraven. Jag skulle vilja säga att både maten till skolbarn och gamla är olaglig enligt våra svenska djurskyddsregler. Jag hade önskat att jag hade kunna öka medvetenheten om de här frågorna lite mer på den politiska nivån. Ska vi skapa ett hållbart jordbruk måsta vi börja köpa det bönderna producerar. Allt hänger ihop, men det startar med en medvetenhet och sedan handlar det om ansvar och mod.

Vad gör du om 10 år?

– Förmodligen har vi flyttat till Sikås, där vi har en gård med jaktmark. Om allt går som det ska köper vi också en gård i Slovenien i höst. Så kanske kommer vi att vara där en del av året. Jag vill också resa, men Jämtland är så fantastiskt att leva sin vardag i så här kommer vi alltid att ha vår bas.

Artikeln kommer från 100% Östersund.