Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ambitiös och blandad fågelsång

Annons

Atelyeah gör bluesig rock n' roll på svenska, och med enkla medel – sång och elgitarr – skapas ändå energi. Det känns eget. Den souligt innerliga rösten kontrasterar mot det ungdomligt attitydfyllda och distanserade mellansnacket.

Gitarr, men akustisk, och sång är också Skators uttryckssätt. Även i hennes musik finns en blueskänsla, i hur hon bänder strängarna. Lina Högström, som hon heter, har ett fokus och en intensitet på scenen. Musiken går från det lugnaste lugna till nästan grunge-igt gitarrspel och headbang. Tyvärr snackar en del i publiken sönder vissa låtar.

Spelschemat blir förskjutet, vilket gör det lite svårt att hålla koll på när akterna startar. Som Naomi Pilgrim, som har utstrålning och bra soulig röst. Ofta är det hiphopaktiga beats i grunden, men med popmelodier på toppen. Det låter som radiohits.

Kill Kill Pussycat bjuder på kvällens mest energifyllda spelning. Det är långt hår och fullt ställ. Bara ena gitarristens byxor med nitar och blixtar säger att det är i the rockshow business som bandet jobbar. Men orgien i rockposer kan skapa en känsla av att de spelar rollen som rockbandet.

Kuda säger att han är lite förkyld, men föga märks av det. Hans rapflyt är det inget fel på, och det är sällan man hör en lokal rappare – eller nationell för den delen – som gör rap på engelska så här bra. Men så har han bott i England också. En ordentlig sidekick, i stället för inspelade back up vocals, hade gett mer energi.

Dead Alkberg är Mattias Alkberg med band, och han bjuder till den här kvällen, med låtar från många av skivorna han gjort, även dem med Bear Quartet. Det är en rockspelning, mer kraft än finess. På slutet blir det luftigare, med den fantastiska ”Ragnar” och ”Nerverna”. Tyvärr glömmer Alkberg ganska ofta bort orden i texterna.

Full koll på orden har rapparen Organismen, trots att han fyller texterna med hur många som helst. Han lägger rimmen fokuserat och är självklar på scenen, men det är ingen spektakulär output. Han har en stabil sidekick i Dalton, och beatsen gungar ofta i amerikanska södern-stil.

Robert Pehrsson's Humbucker är rock, mer familjevänlig än Kill Kill Pussycat. Bandet gör sin sjätte spelning, men består av erfarna musiker och är därmed redan en välsmord rockmaskin. Gitarristen Joseph Tholl, även i Enforcer och Black Trip, höjer showen när han lägger gitarrstämmor med Pehrsson och fin stämsång. Men det unika tilltalet är svårt att hitta.

Det är en kväll med ett antal fina konsertupplevelser. Fler borde ha kommit och upplevt.