Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Än är det liv i Köttsjön

Byns gamla lärarinna har koll på då, nu och i morgon.

Just nu jobbar hon och andra med den "förbannade" fibern.

– Men den är minst fem år bort, säger hon.

Annons

I onsdags eftermiddag när 81-årige Mats Magnusson, som han brukar göra vid just den tiden på dagen, kom sparkande på raksträckan väst om byn mötte han en bil.

Föraren, som var en reporter från lokaltidningen, stannade, vevade ner bilrutan och frågade:

– Ursäkta, finns det möjligen något uppslag till reportage från byn, hade han undrat.

Mats tänkte att det var en märklig undring att komma med så där helt apropå och hastigt en eftermiddag i februari, men eftersom han var en mycket vänlig och tillmötesgående människa sa han:

– Njae, inte som jag kan komma på så här direkt. De hänn int så mycket i byn, svarade han.

Då hade mannen i bilen, som inte ville släppa greppet helt om den ensamme sparkaren, frågat:

– Heter du möjligen Nilsson?

Då hade Mats skinit upp och svarat:

– Nä, det gör jag inte, men du kanske tyck att ja e lik en Nilsson?

– Ja, det är något i dragen, hade föraren då svarat.

Och så hade Mats Magnusson berättat att han i alla fall var kusin med Nilssons och sedan hade han räknat upp alla Nilsson som fortfarande fanns kvar i byn.

Det blev åtta, nio stycken.

Mats Magnusson räknade sedan upp några i byn som reportern skulle kunna besöka för att få svar på sina frågor om byn.

Och så hade de sagt tack och adjö och åkt åt varsitt håll.

Det hade börjat snöa lätt när den svarta reportagebilen med röd sidotext hade rullat in i byn.

Klockan var strax efter tre på eftermiddagen och allt var mycket lugnt. Han hade först åkt en sväng runt sjön, han hade stannat till på ett par ställen och tittat ut över isen. Han funderade över vad han hade läst om byn. Om namnet, det där med att sju älgar skulle ha gått ner sig genom isen och sedan frusit fast, och hur de sedan hade blivit mat åt andra djur hela den vintern.

Han tänkte:

– Köttsjön ... det var alltså så det hade gått till.

Sedan hade han satt sig i bilen och åkt vidare, förbi Konsum, som varit nedlagt sedan flera decennier, och sedan förbi folkets hus. Köttsjöns folkets hus där kändisarna Kalle Moraeus och Bengan Jansson för några år sedan hade spelat in en skiva.

De hade också blivit fascinerade av namnet, Köttsjön, och tänkt sig sjön som en enda stor soppa med kött och potatis och klimp. Därför hade de gett sig av till byn där de blivit så väl mottagna att de gav tillbaka av sig själva och tillägnade byn namnet på skivan.

Live in Köttsjön.

I ett gult hus i Berge, på östra sidan av den mindre av sjöarna, hade reportern svängt in och knackat på.

En kvinna öppnade. Det var gamla lärarinnan Britt-Elise Ohlsson.

Hon bjöd reportern på kaffe med dopp i sitt stora ljusa kök och hon lyste så starkt mot allt de ljusa med sin röda tröja, och hon sa:

– Den här byn var en gång i tiden landets rödaste by. Alla röstade rött utom en som var folkpartist och en centerpartist. Och det var nog ganska lätt att räkna ut vilka det var.

Britt-Elise hade också berättat om byns storhetstid när det fanns affär i byn, Konsum förstås, och när hon själv gick i tredje klass.

– På hembygdskunskapen fick vi i uppgift att räkna folket i byn, och det var ju ganska lätt för oss eftersom byn är så avgränsad. Det var 325 stycken. I dag är det runt 30.

Då hade reportern sagt:

– Då är det inte mycket liv i byn i dag?

Och hon svarade:

– Nej, det är ju mest pensionärer i byn. Det är en avfolkningsbygd. Men på sommaren lever den upp då många återvänder.

Reportern kände att det höll på att bli en ganska schablonartad bild av den jämtländska glesbygden han nu höll på att skapa, så han sa:

– Finns det några yngre i byn?

– Vi har ju faktiskt en yngre familj med två pojkar i byn. De driver lantbruk och de slår alla ägorna i byn. Om inte de fanns skulle det ju vara igenväxt här.

Så sa Britt-Elise och slog i påtår.

Och ljuset minskade och på håll hördes ett hundskall. Och de två hade suttit vid ett litet köksbord på varsin sida och pratat.

Britt-Elise var under många år lärarinna och jobbade på några ställen ute i länet, men i början på 1980-talet kom hon tillbaka till byn. Hennes föräldragård stod tom och när det dessutom var en tjänst ledig på skolan i Överammer sökte hon och fick den.

Sedan dess har hon varit inblandad i folkets hus-ledningen och hon var med och startade Ammer-revyn i början på 1980-talet och i dag jobbar hon tillsammans med andra med att få fiber till byn.

– Den sista stora ansträngningen som vi klarat av är byggandet av en bakstuga vid folkets hus. Där kan alla som vill boka en tid och baka sitt bröd.

– Och nu jobbar ni med fiber? hade reportern undrat.

Hon skrattade till:

– Ja, nu är det den förbannade fibern, som Förenade fiberbyar, Köttsjön, Borgvattnet och några till gemensamt jobbar med. Men det är minst fem år bort.

Så hade Britt-Elise tittat på klockan och sagt:

– Nä, nu är det snart skidskytte.

Och reportern hade plockat ihop sina kameragrejer och rest på sig och tackat för kaffet och sagt adjö.