Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anders Lundin om ...

... min skakande karriär som fotomodell.

Annons

Det kanske låter lite motsägelsefullt, men med åren har jag blivit kameraskygg.

Ni ska veta att vinjettbilden på mig här ovan togs under protester. Till slut böjde jag mig för motiveringen att det för trovärdighetens skull är bra att framträda med bild och namn om man ska tjänstgöra som tidningskrönikör.

Okej, jag köper det.

Dessutom har jag vuxit upp med en professionell fotograf i familjen, och till råga på allt är jag gift med en kvinna som tar fler bilder än andetag på ett dygn. Jag anser liksom att jag har fyllt min kvot av exponering.

Jag vill ge er den här bakgrunden och berätta om min fotoblyghet, för den har relevans i dagens berättelse: Nämligen den smärtsamma historien om min korta och omskakande karriär som fotomodell.

Det hela utspelade sig i Jämtlandsfjällen. Jag var på några dagars fisketur, och jag tältade vid en fjällsjö, där en manlig bekant har sitt hus. Plötsligt fångade han mig i förbifarten och undrade om jag inte kunde stanna en extra dag. En välkänd och prisbelönt naturfotograf, med flera utgivna böcker bakom sig, skulle nämligen komma till de aktuella fjällen för att fotografera fjällröding, och han var i desperat behov av en guide och fotomodell.

Jag anade oråd och ryggade bakåt. Jag fotomodell? Skulle inte tro det!

Men när fotografen väl dök upp så ändrade jag mig. Han visade sig vara en utomordentligt trevlig prick, och vi hade massor att prata om. Han var nyss hemkommen från Kanada, och skulle bara stanna någon vecka i Sverige innan färden gick mot Sydamerikas regnskogar. Han ville så gärna ha några bilder av den rödskimrande fjällrödingen i sitt bildarkiv, och han trodde att detta var rätt plats för ändamålet.

Och ja, varför inte? I ett naivt ögonblick trodde även jag att stjärnorna stod i zenit. Fotografen, flugfiskaren, fjällkarlen och fina fiskevatten, det kunde kanske inte bli bättre. Men tiden var ganska knapp, och att fånga röding med flugspö på kommando är ungefär lika lätt som att beställa en capricciosa i en nattstängd bankomat.

Kamraten föreslog att vi skulle testa en sjö sex kilometer bort på fjället. Vi tar fyrhjulingen så går det undan, sa han bestämt.

– Fyrhjuling. Men den ryms vi inte på alla tre, hävdade jag.

– Nä, men du kan sitta därbak med fotoutrustningen i badkaret, svarade han.

– I badkaret?!

– Japp, det blir inga problem.

Det visade sig att kamraten hade ett badkar som flak på fyrhjulingens släpvagn. Och där skulle tydligen jag sitta under färden mot det hägrande fiskeparadiset. Jag tvekade, men ganska snabbt tog ivern över, och inom en halvtimme rullade det iögonfallande ekipaget iväg mot horisonten. Kamraten och fotografen på fyrhjulingen, och en vettskrämd flugfiskare i ett badkar på släp, med kamerastativ och fiskeutrustning mellan benen.

Det blev ett stolleprov utan dess like. Jag säger bara: Don’t try this at home!

Det var säkert en syn för gudarna att se mig studsa omkring i badkaret på fjällåsen, i en terräng som får puckelpistarna i Åre att framstå som salsgolv. Jag höll i mig krampaktigt och försökte parera guppen, men ganska snart insåg jag att detta var ryggradernas slutstation. När vi till slut nådde sjön var jag lika smidig som en knotig fjällbjörk, och till råga på allt så skulle jag vada ut i vattnet till brösthöjd, för att fotografen skulle få den bästa vinkeln. Det sägs att kyla har en läkande effekt, men just där och då kändes det som att hela kroppen var stelopererad.

Fisket gick därefter. Jag lyckades drilla ett par småöringar, men jag hade inte krafter eller spänst att nå de vakande storfiskarna längre ut på sjön. Det blev ett fiasko.

Tillbakafärden behöver jag knappast redovisa närmare, men den omgärdades av svordomar, stön och hallucinationer. Väl framme tog jag farväl av ett badkar och hälsade glatt på ett annat. Jag dök nämligen ned i kamratens vedeldade träbadkar tillsammans med en whiskyflaska, och stannade där tills sömnbehovet övermannade ryggsmärtorna.

På morgonen kröp jag ur tältet, och förstod att jag inte skulle kunna räta ryggen på hela dagen. Jag beslöt att stanna i land när kamraten och fotografen stack ut med båten för att fånga rödingar med långdrag. Och jodå, de fick sina rödingar och fotografen fick till slut sina bilder.

Och jag hade lärt mig en läxa: Välj andra transportsätt än badkar om du vill njuta av fjällturen.

Men skulle jag vilja vara utan erfarenheten och minnet? Nej.

Skulle jag göra om det?

Kalla mig gärna ryggradslös, men, icke ...