Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anita Ryman

Vår mamma växte upp i Vällviken med sin mor, far och storasyster. Uppväxten i ett jordbrukarhem där släkt, vänner och arbetsglädje hade stor plats präglade hennes liv och människosyn.

Annons

Efter skolgången tog hon realexamen i Östersund. Därefter följde arbete bland annat som växeltelefonist. Det arbetet tog henne till Mårdsjön i Stugun där hon träffade vår far Sigvard som bodde i grannbyn. De gifte sig och Pär föddes 1963, sedan kom Annica 1965. Under sextiotalet bodde familjen i Ludvika, Dalarna, där mamma arbetade som lokalvårdare och dagmamma samtidigt som hon var hemmafru med ansvar för hemmet och oss barn.

1971 dog vår morfar och vår familj flyttade åter till Jämtland till mammas barndomshem – det hem som sedan dess varit vår fasta punkt och trygghet.

Mamma jobbade på barnbespisningen först i Vällvikens skola och senare på Gärdsta skola. Hon var också lokalvårdare och arbetade som vikarie på Frösö sjukhus och i hemvården. Det var självklart för mamma att hjälpa sin sjukliga mor och att vara nära henne. Pensionen kom vid 67 års ålder. Mamma var alltid politiskt intresserad och en period engagerade hon sig i kommunalpolitiken, hon värnade om de svaga i samhället och fördömde ingen. Hon var engagerad i Röda korset och många fler föreningar.

Fritiden älskade mamma att tillbringa i skog och mark, hon odlade, läste mycket böcker, handarbetade och löste oändligt många korsord. Hon var en riktig matmor, ingen bakade så goda bullar som mamma. Hon levde sunt och livsbejakande med motion och nyttigheter varvat med grädde, parfym och lite flärd. På senare år fann hon glädje i PRO, släkt och goda vänner och dans. Kärlek till djur har följt som en röd tråd genom livet. Många katter och hundar, både egna och andras har fått ta del av hennes omtanke och omsorg.

Vi barn har alltid fått känna oss betydelsefulla. När barnbarnen kom fanns mamma där för dem med oändlig kärlek och praktisk hjälp. De blev en stor glädjekälla för henne och vår relation i familjen fick en annan och djupare dimension. När hon blev mommamomma visade hon omåttlig stolthet över sina små barnbarnsbarn. När yngsta barnbarnet Anton plötsligt dog, 13 år gammal i våras, blev det svårt för mamma. Den stora chocken och sorgen tog alltför mycket kraft. Sjukdomsförloppet blev alltför hastigt.

Vi tar med oss mammas ödmjukhet och förmågan att glädjas över det lilla i livet. Även kärleken till naturen, djuren och medmänniskorna är ett minne vi ska vårda. Hon fattas oss.

Annica och Pär