Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ann-Britt Hegevall, Järpen, 82 år

Mitt i en kram. Så somnade hon in, min mormor.

Annons

Som liten flicka tillbringade jag gärna mina skollov hos momma och moffa i Järpen. Jag minns smörbrunnen i vetemjölsgröten och de prunkande petuniorna som sköttes till perfektion. Jag minns hur berlockerna på mormors guldarmband rasslade när hon jobbade i köket, radion som så hemtrevligt stod på och hur morfar med jämna mellanrum bjöd upp henne till en svängom på köksgolvet.

Det var mormor som lärde mig namnen på alla blommor, texterna till psalmerna vi sjöng och aftonbönen vi bad under mörkgröna påslakan. Jag minns de dagliga bilturerna "ner på byn", för att uträtta ärenden men mest för att mormor fullkomligt älskade att prata med folk. Hon höll fast vid dessa dagliga turer in i det sista; en varmkorv på Gulf eller en smörgås på Kupan var rutin och hon hejade på och pratade med alla och envar, alltid lika frågvis och nyfiken och så genuint intresserad av människor. Man kunde se henne köra förbi i sin Ford, alltid på tvåans växel, sedermera med gåstavar, rullator och slutligen när benen inte bar, i rullstol.

De senaste åren har jag tillbringat dagarna innan jul hos mormor. När tåget rullade in brukade hon vänta i den gnistrande snön med baskern på och handväskan hängande på sparken. Vi sparkade hem till våffellunch, gjorde en manikyr eller löste ett korsord och vi pratade om allt från blommor till våra respektive livsval. Morgnarna inledde vi med Radio Jämtland, kaffe och den obligatoriska bullen medan vi såg Åreskutan vakna i fjärran. Kvällarna tillbringade vi med ett glas likör medan vi sjöng med till något allsångsprogram eller skrattande skakade på huvudet åt att vi aldrig vann på Bingolotto fast vi alltid var så nära. Kyrkan blev vårt gemensamma intresse och "Lilla julafton" i Järpens kapell var en årlig tradition, lika viktig för oss båda.

Sång och musik var en stor del av mormors liv och hon plockade gärna själv fram gitarren. Mormor var också en enastående fotograf och jag tröttnade aldrig på att bläddra i alla de fotoalbum som trängdes i hennes bokhylla.

Oerhört betydelsefulla var torsdagsträffarna med "tjejerna" och prästen Ann-Charlott. Mormor stortrivdes bland dessa fantastiska damer. Mammas hund Urax var en annan stor källa till glädje och kärleken var synnerligen besvarad. De sista veckorna var han hennes ständiga följeslagare i rummet på Tallkronan.

Min mormor var som ingen annan, träffsäker och kvick. Många är vi som skrattat åt hennes dråpliga kommentarer på jämtska och sitt sinne för humor fick hon behålla hela livet. Alla som kände mormor vet också att hon inte gav sig i första taget. Om hon ville ta med sig stekt sill med lök till Mallorca så kunde ingenting stoppa henne.

Mormors sista önskan var att få ha sin dotter nära. Så blev det. Min mamma vek inte från hennes sida utan fanns tätt intill ända till slutet. Det var i hennes famn mormor lugnt och stilla fick somna. Mitt i en kram. Det är så jag för alltid kommer att minnas min älskade lilla momma.

Barnbarnet Anna