Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anna-Karin Landin om vågsurf i Storsjön

Storsjön måndag 28 november, plus 1,5 grader, 15 meter per sekund i medelvind.

Annons

Det är inte ofta det fungerar att surfa i Storsjön, men i dag borde vinden ha blåst upp tillräckligt stora vågor. Jag hörde ”stormen Berit” och förhoppningarna väcktes förra veckan. Prognosen har sett bra ut för måndag hela helgen.

Jag åker ut till Frösön på lunchen. Spänningen och förväntningen innan bilen rullar runt den sista kröken och man ser stranden, är densamma oavsett om man är i Portugal, Norge, Costa Rica eller Östersund. Samma upplägg. Prognosen säger att det borde vara vågor, men är det det? Och hur stora? Hur ser de ut?

Genom träden dyker vattnet upp. Ja! Det här är det bästa jag sett i Storsjön hittills. Vilket betyder rätt ordentligt dåligt med internationella mått mätt. Men det går att surfa, lycka!

Vågsurf är sjukt svårt. Någon sa till mig att för att bli en medelgod surfare bör man vara ute bland vågorna regelbundet i två år. Det stämmer nog. Jag är inte ens nära att vara en medelgod surfare. Jag kommer aldrig att bli bäst, knappast ens bäst i Östersund, förmodligen inte ens bra. Jag har haft för lite träning och ärligt talat inte direkt någon talang heller. Så varför väljer man att ägna sig åt världens kanske svåraste sport på ett av ställena i världen som har som sämst förutsättningar för det?

”När känner du att du verkligen lever?” En fråga jag fick för flera år sedan. Jag har funderat på den då och då. Jag hade den lite som ett mantra en höst när det alltid var regn och motvind på min cykelväg till jobbet. Kalla droppar i ansiktet, ben som motarbetar vinden och får hjulen att rulla i den riktning jag vill. Rätt schysst ändå. Jag kunde känna att jag lever.

För mig är det vad friluftsliv handlar om. Kontakt med elementen, oavsett om det är värmande sol eller isande sjö. Det är det som är den riktiga världen och jag är en del av den. Jag är där ute och gör det jag tycker är roligt, som får mig att förlora mig själv i det stora för ett ögonblick. Fan, det låter precis som klyschorna i skidfilmer.

Surfing i Storsjön handlar om en annan sak också. Entusiasm. Det är inte bra och det är inte bekvämt, men det är kul. Entusiasm är vanligt bland surfare, kanske en förutsättning. Tiden man faktiskt står upp på brädan på en våg är försvinnande liten i jämförelse med tiden det tar att ta sig till platsen där havet (eller i det här fallet, sjön) bryter, byta om till våtdräkt, paddla ut, vänta på den rätta vågen, paddla för att fånga den, missa den och vänta på nästa.

Det är samma entusiasm som får folk att ge sig ut på tunna isar för att ta de där första underbara skären skridskor. Eller som får någon att ta fram skidorna och åka runt på en gräsmatta bara för att snön lagt sig där först. Eller åka över hela landet för att se en speciell fågel. Du kan även kalla det nörderi, det är okej.

Bland de mest entusiastiska människor jag träffat finns två killar som har gjort en dokumentär och en nätserie på norska TV2. I korta avsnitt får man följa deras projekt. På en öde strand på Lofoten bor de i nio månader. De bygger ett hus av drivved och sopor. Ett fantastiskt hus med en opraktisk rund dörr, bara för att det är fint. De lever på mat som de får gratis från butikerna eftersom datumet gått ut. Och så surfar de. Genom polarnatten, i snöstorm, i sol som återvänder. Det är vackert, ogästvänligt, obekvämt och alldeles vansinnigt entusiastiskt. Jag har sett varje avsnitt och älskar det.

Det handlar inte om att vara först eller att bli bäst. Fast det kan handla om det, om det är vad man uppbådar entusiasm inför. Bara man känner att man lever.

Tre tips på entusiaster att inspireras av:

– Jörn och Inge som bygger hus av sopor och surfar genom polarvintern. Se deras serie på www.tv2.no/play/underholdning/nordforsola.

– Baffin babes, två svenska och två norska tjejer skidar 140 mil över Baffin Island. Om du missade Vera Simonssons föreläsning när hon var i Östersund förra hösten, se till att se filmen. Det är kallt, jobbigt och de har roligt. Befriat från alla machoklichéer om hur ett äventyr ska vara.

– Milo Dahlman, en svensk kvinna som bestämmer sig för att segla till Antarktis. Utan sponsorer och stora ekonomiska resurser handlar äventyret om henne, havet och en kärlek till segling. Boken ”Min dröm om havet” utkom 2000 och en ny är på gång.