Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Annas nyfödda bebis togs av socialtjänsten efter tre veckor

25-åriga Anna fick bara tre veckor­ på sig att visa att hon dög som mamma. Sedan togs hennes nyfödda son från henne.

Orsaken? Han hade torsk och hon kunde inte läsa hans signaler.

Annons

Vi kan kalla henne för Anna. Hon sitter ensam i sin lägenhet och tittar på den tomma spjälsängen. Det nyinköpta babygymmet har aldrig använts. Och babysittern har inte vare sig dreglats ner eller spytts ner av en liten bebis.

Anna är föräldraledig sedan hennes son föddes i mars i år. Men hon har inte sitt barn hos sig.

– Han togs från mig när han bara var tre veckor, säger hon.

Historien börjar förra året. Hon blev gravid med sin pojkvän, men han misshandlade henne en gång under hösten. Hon polisanmälde det som hänt och han fälldes. Det var en tung period och Anna kände sig osäker.

– Jag frågade barnmorskan om det fanns någon hjälp jag kunde få. Jag ville vara någonstans där jag kunde vara under hela tiden före och efter förlossningen.

Hon kände att hon behövde få stöd i slutskedet på graviditeten och den första tiden som nybliven mamma. Anna fick komma till Ankaret, som är ett hem för vård och boende, någon vecka innan hon skulle föda barn.

Sista veckan innan förlossningen bodde hon på BB för att bemästra sin förlossningsrädsla. Förlossningen gick bra och Anna födde en liten pojke.

– Han är det bästa som finns, säger Anna.

Hon bestämde sig för att åka hem med sin son och strunta i att bo på Ankaret. Men det blev totalstopp från socialförvaltningen för något sådant. Hon skulle tillbaka och så blev det.

Anna drabbades av en infektion efter förlossningen och fick äta antibiotika. Hon kände sig trött och hade svårt att sova,

– Jag sa en gång att jag var rädd att tappa honom och att jag ville prata med någon om det.

Hon blev då skjutsad till psyket, men där konstaterade man bara att hon var som vilken nybliven mamma som helst. Hon fick lite sömnmedel för att få sova några nätter.

Anna kände inte att hon fick det utlovade stödet från Ankaret. Det var i stället ett ständigt ifrågasättande.

– De tryckte ner mig hela tiden och hotade med LVU.

Hon säger att hon inte visste om att det pågick en utredning om hon klarade av att ta hand om sonen. Men en dag i april blir hon kallad till ett möte.

– Socialsekreteraren pekar med hela handen och säger ”du, vi ska omhänderta pojken och det gör vi nu”, berättar Anna.

En stund därefter kommer ett familjehem och hämtar hennes son.

– De tog honom och det var bara för mig att lämna Ankaret. Jag mådde så dåligt just då, säger Anna.

Hon fick åka hem till sin tomma lägenhet, dit ingen av utredarna varit, och vänta på att mardrömmen skulle ta slut.

– Det är så konstigt alltihop. Hur kan de göra så här?

Svaret på den frågan finns i förvaltningsrättens dom i ärendet. Hon ska brista i omsorg om barnet. Inte vara tillräckligt engagerad och till saken hör också att Anna har ADHD.

– De har tänkt att bara för att jag har ADHD så ska jag inte kunna ha min son. Min föräldraförmåga ska vara nedsatt. Jag känner många föräldrar som har ADHD, säger Anna.

I domen tas det också upp att sonen hade svampinfektionen torsk och att Anna inte gjort det hon ska för att få bort den.

– Det känns jobbigt att de säger till mig att jag förorsakat honom hemsk torsk, säger hon och fortsätter.

– De säger att jag brister i omsorgen. Det är så fel det kan bli.

Anna är förtvivlad över situationen. Hon har börjat gå hos en arbetsterapeut för att visa att hon visst är duktig. Men hon vet inte hur hon ska kunna visa att hon kan ta hand om sin son.

– Hur ska jag kunna motbevisa det om jag inte får ha mitt barn?

Anna får för närvarande träffa sin son en timme varannan vecka. Besökstiden drogs nyligen ner. Tidigare var det varje vecka.

– De säger att han mår dåligt av att träffa mig, att han blir ledsen.

Anna förstår inte hur hon ska kunna få en bra relation med sitt barn, om hon knappt får träffa honom.

Anna har överklagat förvaltningsrättens dom till kammarrätten.

– Jag hoppas att jag får tillbaka honom. Det här börjar bli en mardröm.

Läs även:

Nämndens prioritering - en snabb utredning

Advokaten: Det har gått alldeles för kort tid

Läkare anmäler Ankaret